2017 utformade Naturvårdsverket detta forskningsprojekt med den övergripande frågeställningen: I vilken utsträckning bedömer och motiverar tillsynsmyndigheten sina beslut utifrån hänsynsreglerna i miljöbalken?Undersökningen avgränsades till analys av ärenden om anmälning av s.k. C-verksamheter. Syftet med analysen var att öka kunskaperna om hur operativa tillsynsmyndigheter tillämpar och motiverar sina beslut utifrån hänsynsreglerna, med målet att kunna använda resultaten som underlag för att utveckla Naturvårdsverkets tillsynsvägledning m.m.Uppdraget utfördes av universitetslektorn Annika Nilsson vid Juridiska fakulteten, Uppsala universitet, med stöd av forskningsassistenten Hjalmar Dunås. För undersökningen samlades de senaste 5 anmälningsärendena, blanketter och informationsmaterial in från 17 kommuner av olika slag. Analysen genomfördes genom kartläggning av tillämpning och motivering av beslut utifrån hänsynsreglerna, genom sammanställning av det insamlade materialet och genom fördjupande undersökning och analys av tillämpningen av hänsynsreglerna, om ifall denna skiljer sig åt mellan kommunerna och i sådana fall varför. Den andra delen utfördes genom intervjuer och vidare analys av materialet. Projektet avrapporterades slutligen i mars 2018.Sammanfattningsvis har undersökningarna visat att hänsynsreglerna av tillsynsmyndigheterna betraktas som centrala i tillsynen, vilket stämmer väl överens med hänsynsreglernas syfte och funktion. I de flesta av de undersökta besluten hänvisas till hänsynsreglerna, oftast i själva beslutsdelen eller i särskilt angivande av lagstöd. Vanligaste hänvisningarna gäller kunskapskravet i 2 kap. 2 §, försiktighetsregeln i 2 kap. 3 §, samt skälighetsregeln i 2 kap. 7 §. Det är inte lika vanligt med uttryckliga hänvisningar till hänsynsreglerna i beslutsmotiveringar. Någon gång beskrivs tillämpning av hänsynsreglerna på den aktuella verksamheten men oftast är motiveringarna mer praktiskt inriktade, ibland med hänvisning till lagstöd. Bristen på uttrycklig tillämpning av hänsynsreglerna motiveras med hänvisning till tillsynens behov av konkretion och praktiskt informativa beslut som verksamhetsutövarna kan förstå och ta till sig. Anmälningsformulär och den mesta skriftliga informationen från tillsynsmyndigheterna framhåller inte heller hänsynsreglerna explicit. Också här framträder behovet av konkretion och praktiskt användbar information som bakomliggande orsak. Den beskrivna tillsynspraktiken där hänsynsreglerna inte uttryckligen kommuniceras kan möjligen innebära risk för att hänsynsreglerna hamnar i skymundan och inte genomsyrar tillsynen eller alltid tillämpas. Förtydligande vägledning i någon form kan då bidra till att så inte sker. En av frågorna för utredningen har varit om det finns skillnader i tillsynsmyndigheternas tillämpning av hänsynsreglerna. I intervjustudien beskrivs återkommande inspel från verksamhetsutövare om att olika kommuner gör olika. Tillsynshandläggarna kan dock inte säkert säga om detta stämmer. En allmän bedömning är att olika kommuner arbetar på olika sätt och kan ha NATURVÅRDSVERKET RAPPORT 6828Hänsynsreglerna i tillsynen8olika angreppssätt. En vanlig uppfattning och förhoppning är däremot den att tolkningen och tillämpningen av hänsynsreglerna i grunden är ganska likartad. I några fall har tillsynsmyndigheterna utfört jämförande undersökningar och då kommit till slutsatsen att bedömningarna trots kritiken varit likartade. Det framstår alltså som något oklart om och hur tillsynsmyndigheterna tillämpar miljöbalkens regler olika, men tydligt att återkommande kritik om olikvärdig tillsyn framförs. I intervjuerna framförs dock ändå vissa utmaningar gällande skälighetsbedömningar som kan leda till olika långtgående krav i olika kommuner, och att politiska intressen kan medföra glidningar i detta avseende. Den vägledning som tillsynen efterfrågar är främst vägledning i form av konkreta exempel på när – i vilka situationer – man kan tillämpa hänsynsreglerna och hur långt man kan gå för att ställa rimliga krav enligt hänsynsreglerna och i ljuset av miljömålen. I något fall betonas dock att man inte vill att vägledningen ska vara detaljstyrande, då detta skulle äventyra den viktiga flexibilitet som hänsynsreglerna erbjuder. Ett par av de intervjuade tillsynshandläggarna reflekterar också över vikten av att föra en förnyad principiell diskussion om hänsynsreglerna. Det kan vara nyttigt att lyfta blicken och reflektera mer över skälighet och målstyrning. Det anges att hänsynsreglerna idag är ganska osynliga i sammanhang som tillsynsträffar, samverkansforum och fortbildningstillfällen, där man ofta fokuserar på specialregleringar och specifika branscher. Här skulle hänsynsreglernas tillämpning och funktion tydligare kunna lyftas och integreras. I intervjuundersökningen framfördes förslag på att lyfta och diskutera konkreta tillämpningsexempel i gemensamma workshops eller liknande. Möjligheten att på så vis diskutera tillämpningen av de allmänna hänsynsreglerna anges av en av de intervjuade tillsynshandläggarna möjliggöra utveckling och förbättring av tillsynen – även om avsaknaden av sådan diskussion idag inte kan sägas hindra den dagliga tillsynsverksamheten. Gemensamma diskussioner och utbildningar ses också av tillsynsmyndigheterna som positiva för att säkerställa enhetliga bedömningar.