IPBES står för Intergovernmental science-policy platform on biodiversity and ecosystem services – den mellanstatliga plattformen för biologisk mångfald och ekosystemtjänster. IPBES har designats för att bland annat utarbeta kunskapssammanställningar om biologisk mångfald, ekosystemtjänster och kopplingarna däremellan. Kunskapssammanställningar bygger på existerande kunskap som samlas ihop, analyseras och sätts i ett policyrelaterat sammanhang.

IPBES-rapporten The assessment report on land degradation and restoration publicerades i mars 2018, efter en fyra år lång arbetsprocess. Rapporten ger en bedömning av det globala läget för utarmning av landekosystem, och utvärderar möjligheter att restaurera utarmade miljöer. I olika kapitel beskrivs varför utarmning av landekosystem är ett problem, och hur det lönar sig för samhället att undvika sådan utarmning och att restaurera utarmade miljöer. De direkta och indirekta drivkrafter som orsakar utarmning av landekosystem beskrivs också liksom utarmningens tillstånd och trender, och dess effekter på biologisk mångfald och ekosystemfunktioner.

Denna svenska bearbetning syftar till att redovisa de viktigaste slutsatserna från IPBES-rapporten om utarmning och restaurering av landekosystem på svenska, och illustrera dessa med svenska exempel.

I rapporten avser begreppet landekosystem alla terrestra system med biologisk produktion, och inkluderar mark och jord, all vegetation och alla levande organismer, och de ekologiska och hydrologiska processer som fortgår inom systemen. Även akvatiska miljöer som är länkade till terrestra ekosystem, som sjöar, vattendrag, våtmarker, grundvattenreservoarer och kustnära marina miljöer, räknas in i begreppet landekosystem. Utarmade landekosystem är miljöer som genomgått långvarig minskning eller förlust av biologisk mångfald, ekosystemfunktioner och ekosystemtjänster, och som inte utan åtgärder kan återhämta sig fullt inom några decennier. Restaurering har i IPBES-rapporten definierats som alla avsiktliga åtgärder som påbörjar eller påskyndar återhämtning i ett utarmat ekosystem.

Utarmning av landekosystem och deras biologiska mångfald pågår i alla delar av de terrestra och akvatiska ekosystemen och kan anta många olika former. Klassisk jord- eller markförstöring är vanligt förekommande i alla typer av torra och halvtorra landekosystem, från öken till stäpp, savann och buskmark, men även i jordbrukslandskap. Avskogning sker i alla typer av skogar, från boreal tajga till tropiska regnskogar och torra lövfällande skogar, och är en form av ändrad markanvändning som direkt leder till utarmning av skogens biologiska mångfald, ekologiska funktioner och ekosystemtjänster. Utarmning förekommer även i de skogar som står kvar, genom överutnyttjande av olika skogliga resurser, som leder till minskad biomassa, produktivitet eller andra nyttor. Mycket av den biologiska mångfalden är knuten till brukade miljöer, och när omställning till annan markanvändning sker, eller när brukandet upphör, får det också konsekvenser för biologisk mångfald och ekosystemtjänster. Alla typer av akvatiska ekosystem kan drabbas av utarmning. I sjöar, vattendrag, våtmarker, grundvattenreservoarer och kustnära marina ekosystem kan det handla om minskad vattenföring, ändrad hydrologisk regim, eller försämrad vattenkvalitet orsakad av olika former av föroreningar, inklusive försurning och övergödning.

Utarmning av landekosystem ger negativa effekter på välbefinnandet för åtminstone 3,2 miljarder människor och påskyndar det sjätte massutdöendet av djur- och växtarter. Utarmningen bidrar starkt till klimatförändringar, samtidigt som klimatförändringarna kan förvärra utarmningens effekter. De huvudsakliga direkta drivkrafterna som orsakar utarmning av landekosystem är omställning av naturliga miljöer till åker- och betesmark, ohållbart jord och skogsbruk, klimatförändringar, och i vissa områden urbanisering, infrastrukturutveckling och utvinningsindustri. Hög konsumtion i utvecklade ekonomier, tillsammans med ökande konsumtion i utvecklingsländer och tillväxtmarknader, är de främsta globala indirekta drivkrafterna.

Bekämpning av denna utarmning, och restaurering av drabbade ekosystem, är av största vikt för arbetet med att bevara biologisk mångfald och livsnödvändiga ekosystemtjänster, och därmed säkra människans välbefinnande. Det finns redan väl beprövade metoder för att förhindra utarmning av landekosystem. Genomförandet av sådana åtgärder kommer att bli svårare och dyrare ju längre de dröjer. En omedelbar och kraftig upptrappning av åtgärderna behövs för att förhindra icke reversibla skador, och för att öka restaureringstakten. Investeringar i metoder som undviker utarmning, och i restaureringsåtgärder, är ekonomiskt sunda; nyttan överstiger kostnaden med god marginal. Snabba åtgärder för att undvika, minska och vända utarmningen kan öka säkerheten i mat- och vattenförsörjningen, bidra kraftfullt till klimatanpassningar och att begränsa klimatförändringar, samt bidra till att konflikter och flyktingströmmar undviks.

Utarmning av landekosystem är en process som även förekommer i Sverige, med effekter på biotoper, arter och ekosystemtjänster, och IPBES-rapportens slutsatser är fullt tillämpliga i Sverige. I 32 boxar visas vilka drivkrafter som ligger bakom utarmningen i Sverige, vilka effekter på biologisk mångfald som uppstår och konsekvenserna för ekosystemtjänster, samt hur olika åtgärder kan motverka utarmningen och istället restaurera ekosystemen.