I denna forskningsöversikt presenterar vi konceptet grön infrastruktur som en övergripande modell för bevarande av biologisk mångfald och ekosystemtjänster i ett landskapsperspektiv. Grön infrastruktur är ett mångfacetterat och relativ nytt begrepp och forskningsöversikten är ett led i att tillgodosebehovet av mer kunskap om grön infrastruktur som ett instrument att gynna biologisk mångfald.

Forskningsöversikten utgår från två arbetsmetoder som sammantaget presenterar hur forskningen om grön infrastruktur relaterar till teorier som beskriver hur biologisk mångfald påverkas av landskapsstruktur. Först presenterar vi landskapsekologiska teorier om biologisk mångfald och beskriver hurdessa är relevanta för konceptet grön infrastruktur. Därefter presenterar vi en kvantitativ sammanställning av den forskning som uttryckligen hänvisar till grön infrastruktur och som är relevant för svenska förhållanden (tempererade klimatzoner). Vi redovisar hur dessa studier hänvisar till de relevanta ekologiska teorierna samt vilka slutsatser som dras om lämpliga åtgärder. Den kvantitativa sammanställningen ligger därefter till grund för reflektioner om vilket behov av kunskap som finns för att möjliggöra en effektiv implementering av grön infrastruktur, som kan bidra till synergieffekter mellan de olika mål som en grön infrastruktur ämnar uppfylla.

Vår genomgång visar att antalet studier som fokuserar på grön infrastruktur, biologisk mångfald och ekosystemtjänster har ökad kraftigt under de senaste tioåren. Forskningen om grön infrastruktur och biologisk mångfald har dominerats av studier gjorda i urbana miljöer. De mest undersökta taxonomiska grupperna utgjordes av växter och ryggradslösa djur, men i många fall kvantifierades biologisk mångfald endast indirekt som habitatyta. Generellt har forskningenen svag koppling till landskapsekologiska teorier som behandlar bevarande av biologisk mångfald och associerade ekosystemtjänster. De flesta av studierna hänvisar till konnektivitet som ett övergripande teoretiskt ramverk, vilket vi tolkar som att grön infrastruktur primärt ses som ett verktyg för att öka arters generella rörlighet i landskapet. Medan förbättring av habitatkvalitet ofta rekommenderades i studier som använde arter som hänvisning till biologisk mångfald, tolkades konnektivitet ofta som relevant då studierna utgick från habitaten som referens till biologisk mångfald, framför allt då gröna länkar var i fokus. Vår genomgång visar vidare att de ekosystemtjänster som studeras tillsammans med biologisk mångfald oftast inte är direkt associerade med biologisk mångfald utan snarare utgörs av övriga reglerande ekosystemtjänster såsom luftrening, temperatur- och vattenreglering, och kulturella ekosystemtjänster. Flertalet studier hänvisar till metoder och ramverk för att arbeta med planering och implementering av grön infrastruktur. Vi har inom ramen för denna översikt inte vidare granskat dessa ramverk, men ser det som en viktig framtida uppgift att utmejsla hur ändamålsenliga de är och hur de kopplar till relevanta landskapsekologiska teorier.

Sammanfattningsvis visar vår kunskapsöversikt är att det finns en rik och kraftigt expanderande forskning kring grön infrastruktur och dess effekter på biologisk mångfald. Det är emellertid också tydligt att den vetenskapliga litteraturen om grön infrastruktur saknar tydliga kopplingar till relevanta teoretiska modeller som beskriver hur den gröna infrastrukturen behöver fördelas rumsligt för att bevara både arter och dess ekosystemtjänster. Det saknas framför allt en tydlig koppling till den omfattande landskapsekologiskaforskning som fokuserat på biologisk mångfald i jordbrukslandskap och skog. Vi ser därför det som en viktig forskningsfråga att utveckla ett perspektiv på grön infrastruktur som kopplar till de teoretiska ramverk som är av betydelseför bevarande av biologisk mångfald, så att forskning om grön infrastruktur tydligare kan bidra till implementering av effektiva åtgärder för bevarande av biologisk mångfald och ekosystemtjänster.