I denna andra omgång av årsrapporter inom Krondroppsnätets Program 2015-2020 fokuserar vi på en analys av hur atmosfäriskt nedfall, och effekterna på markvattenkemi, av försurande och övergödande ämnen har förändrats under de senaste 19 åren. Vi redovisar denna analys såväl nationellt som för södra Sverige separat. Vi visar även resultaten för samtliga mätstationer i södra Sverige var för sig i Bilaga 1.De europeiska utsläppen till luft av svavel har minskat med nästan 90 % mellan 1990 och 2014. Motsvarande minskning för kväveoxider är drygt 50 %. Sverige har minskat sina utsläpp i ungefär samma omfattning. Mer problematiskt är det med ammoniak, där Europas utsläpp endast minskat 24 % och Sveriges utsläpp knappt förändrats alls. Lufthalterna av svavel- och kväveoxider på olika platser i Sverige har generellt minskat i samma utsträckning som rapporterade utsläppsminskningar, vilket utgör en värdefull bekräftelse av metodiken för svensk och europeisk utsläppsrapportering.De minskade svavelutsläppen i Europa har kraftigt reducerat svavelnedfallet i Sverige sedan slutet av 1980-talet. I de högst belastade sydvästra delarna av södra Sverige har nedfallet minskat från omkring 20 till under 4 kg per hektar och år. Under det hydrologiska året 2015/16 understeg svavelnedfallet 1 kg per hektar och år på flertalet mätplatser i Sverige. En bidragande orsak till den låga nivån på nedfallet 2015/16 var de låga nederbördsmängderna i stora delar av landet.Effekterna av det minskade svavelnedfallet syns även tydligt i minskade svavelhalter i markvattnet på 50 cm markdjup vid flertalet platser i Sverige, även om svavelprocesser i marken gör att minskningen ofta inte är lika kraftig som nedfallsminskningen.Markvattnet är dock fortfarande försurat på många platser, framför allt i stora delar av södra Sverige. Den syraneutraliserande förmågan, ANC, har varit negativ på flertalet platser under den senaste treårsperioden, och pH har varierat från mycket surt, mindre än 4.4, på flera av platserna i söder, till över 5.2 på några platser i de mellersta/norra delarna av södra Sverige. Ungefär hälften av mätplatserna i södra Sverige visar på en signifikant, men långsam, återhämtning från försurning. Den långsamma återhämtningen beror dels på frigörelse av tidigare i marken adsorberat svavel (svaveldesorption), dels på att vittringen, som är den process som motverkar försurningen, generellt är långsam i de relativt näringsfattiga moränmarker som finns i södra Sverige.Det samlade nedfallet av oorganiskt kväve (nitrat + ammonium), uppmätt som våtdeposition på öppet fält, har under perioden mellan 1996/97 och 2015/16 minskat statistiskt säkerställt vid 7 av 24 platser i Sverige. Av de 10 platserna i södra Sverige minskade våtdepositionen av kväve vid två av dessa. Beräknat totalt nedfall av oorganiskt kväve, som summan av torr- och våtdeposition till skogsmark, har för de tre senaste hydrologiska åren överskridit den kritiska belastningen för barrskog, 5 kg N/ha/år, i hela södra och drygt hälften av mellersta Sverige. Även den kritiska belastningen för lövskog, 10 kg N/ha/år, överskrids i stora delar av sydvästra Sverige, där lövskogsandelen är hög. Överskridanden kan leda till påverkan på markvegetationen i skogsekosystemen, samt risk för läckage av nitrat till yt- och grundvatten.Nitrat förekommer dock hittills sällan i markvattnet i ostörda skogsekosystem, förutom i de sydvästligaste delarna av Sverige. Som våra mätningar i södra Sverige inom Krondroppsnätet visat kan dock halterna av nitrat öka till ganska höga nivåer i markvattnet efter relativt begränsade stormskador.