I tidigare Hämi-projekt har Livsmedelsverket på uppdrag från Naturvårdsverket använt haltdata från vår egen kontroll av bekämpningsmedel i livsmedel, och konsumtionsdata från matvaneundersökningar för att uppskatta intaget för konsumenter. Dessa studier har visat på sjunkande exponering och ett lågt intag, i de flesta fall på några få procent av det acceptabla dagliga intaget (ADI) för respektive substans. Slutsatsen har därmed varit att rester av växtskyddsmedel enligt dagens kunskap inte utgör någon risk för konsumenters hälsa. Naturvårdsverket har även finansierat projekt vid AMM Skåne/Lunds universitet, där man analyserat metaboliter av bekämpningsmedel i urin. Resultaten från dessa undersökningar visade att många konsumenter har metaboliter från flera olika bekämpningsmedel i urinproven, och att det därmed sker en kontinuerlig exponering, men det dras inga slutsatser angående om de halter som återfinns skulle kunna orsaka några hälsoeffekter i befolkningen.

I detta projekt har Livsmedelsverket, i samarbete med Karolinska institutet, uppskattat exponeringen för bekämpningsmedel bland kvinnor i åldrarna 50-60 år genom två olika metoder. De bekämpningsmedel som omfattades av undersökningen var 2,4-D, klormekvat, mepikvat, klorpyrifos, och grupperna ditiokarbamater och pyretroider som omfattar flera olika substanser. Dels har den mer traditionella exponeringsuppskattningen baserad på haltdata i livsmedel och konsumtionsdata från matvaneundersökningar använts, och dels en metod där metabolithalter man hittar i urin har räknats om till ett uppskattat intag. På så sätt kan man relatera exponeringen till toxikologiska referensvärden som finns för de olika bekämpningsmedlen och få en uppfattning om de mängder som konsumenterna fått i sig skulle kunna orsaka långsiktiga hälsorisker.

Ett annat syfte med projektet var att jämföra de exponeringsuppskattningar som Livsmedelsverket och andra riskvärderande myndigheter vanligtvis gör, baserade på haltdata i livsmedel och konsumtionsdata från matvaneundersökningar, med de exponeringsuppskatt-ningar man kan få genom att använda data från biologisk övervakning. Tidigare pilot-beräkningar har visat att den beräknade exponeringen för vissa bekämpningsmedel baserat på metabolithalter i urinen är ca 20 ggr högre än när exponeringen baseras på halt- och konsumtionsdata. Studien ger även möjlighet att jämföra de båda metoderna för exponeringsberäkning och deras för- och nackdelar.

Det uppskattade medelintaget av bekämpningsmedlen i denna population överskred inte ADI för någon av substanserna, baserat på resultatet från båda metoderna för beräkning (0,01-18% av ADI). Det visades att för klormekvat och summan av pyretroider var det beräknade intaget i samma storleksordning, oavsett metod. För 2,4-D och ditiokarbamater var det beräknade intaget baserat på haltdata och konsumtionsdata 3-4 gånger högre än baserat på urinmetaboliter, medan det beräknade intaget av mepikvat och klorpyrifos var 2-5 gånger högre med metoden baserat på urinmetaboliter. Det finns flera möjliga förklaringar till dessa skillnader, som till exempel att resthalter finns i skal eller andra oätliga delar av grödor (2,4-D, ditiokarbamater), eller att det finns en exponering av metaboliten i sig från livsmedel (klorpyrifos), alternativt att det finns andra källor till exponeringen, som för mepikvat som bildas vid rostning av kaffebönor. Denna studie visar att båda metoderna kan användas för att beräkna intaget av bekämpningsmedelsrester, och de har sina styrkor och svagheter. De beräknade intagen hos denna grupp i populationen, som har en relativt hög konsumtion av frukt, bär och grönsaker som bidrar mycket till exponeringen av bekämpningsmedel, tyder inte på att det finns en risk för långsiktiga negativa hälsoeffekter.

To perform consumer risk assessments of pesticide residues in food, EFSA and other organizations use information on residue levels in food and consumption data from dietary surveys. It can sometimes be questioned if exposure calculated by this method reflects the actual exposure, or if it over- or underestimates the intakes. In this project the National Food Agency, in cooperation with KI, has estimated the exposure of pesticide residues, by using two different methods to be able to compare the results. Firstly, the more traditional exposure assessment based on data of the mean residue levels in foods from the Swedish monitoring program 2008-2012 and mean consumption data for 197 women in the age 50-60 years who participated in the Swedish dietary survey Riksmaten 2010. In the other method, mean levels of metabolites of pesticides in urine from a group of 128 women in the same age range, were used to convert to an estimated intake. The pesticides included in the study were 2,4-D, chlormequat, mepiquat, chlorpyrifos and the groups dithiocarbamates and pyrethroids. None of the estimated intakes exceeded the respective ADI of the substances (0.01-18% of the ADI). It was shown that for chlormequat and the sum of pyrethroids, the estimated mean intakes were similar for both calculation methods. However, for 2,4-D and dithiocarbamates the estimated intakes based on residue levels in food and consumption data were approximately 3-4 times higher than estimates based on urine metabolites, whereas the estimated intakes of mepiquat and chlorpyrifos were higher when based on urine metabolites. Possible explanations for these deviances are that residues are present in the peel or other non-edible parts of fruits (2,4-D and dithiocarbamates) or that there is an exposure of the metabolite directly from the food (chlorpyrifos) or that the exposure comes from other sources, as mepiquat which is formed during the roasting of coffee beans. The study shows that both methods can be used to estimate the intake of pesticide residues, and they have their strengths and weaknesses. Based on the estimated average intakes among this group of the population which has a relatively high consumption of fruits and vegetables that contribute much to the exposure of pesticide residues, there is no concern for negative health effects.