Skogarna längs Ängratörns västsida uppvisar överlag en mycket låg grad av kulturpåverkan, vilket gör dem mycket intressanta i naturvårdssammanhang. 1900-talet har sannolika varit ett av de, till dags dato, ”lugnast” århundradena för dessa skogar.

Tidigare har området varit strat påverkat av återkommande skogsbränder. Under 1500-talet och fram till mitten av 1800-talet förekom bränder ungefär vart sextionde år. Kring 1850 började den uppblomstrande sågverksindustrin kasta sina Iystna blickar på området. Skogar, mycket hårt exploaterade under slutet av 1800-talet. Därefter har dock den skogliga aktiviteten på den enskilt ägda marken varit mycket låg. Tack vare dessa skiftens avlägsna belägenhet i förhållande till hemskiftet, har få huggningsingrepp gjorts.

Skogens värde ligger i den största delen naturliga utvecklingen som fått råda efter den senaste branden och 1800-talets dimensionsavverkningar. Den har medfört att det dels finns ett stort inslag av lövträd, dels att stamantal och virkesvolym antar höga värden. På många håll är skogen så pass översluten att många träd självdör och faller omkull eller bildar torrakor. Dessa träd ger  upphov till viktiga livsmiljöer för lavar, mossor och insekter. Indirekt gynnar ett sådana miljöer är något som det i degens välskötta skogar råder stor brist på, och som många organismer är helt beroende av. Eftersom den negativa inställningen till lövträd varit mycket utbredd inom skogsbruket, är det i första hand djur och växter som är knutna till död lövved eller gamla lövträd, som är hotade i dag. Den nordliga anistickan, som påträffades i områden som Ängratörns skogar är därför mycket värdefulla för alla de arter som hotas av skogsbruket.

I tidigare utredningar har hela området klassats som länsintresse ur geologisk, botanisk och landskapsmässig synvinkel.