Sommaren 2008 genomfördes jämförande studier mellan två olika inventeringsmetoder för

kustfågeltaxering. Fältarbetet skedde efter en elva kilometer lång skärgårdssträcka i södra

Gävleborgs län. Syftet med studien var att studera skillnaden i utfall med att taxera kustfåglar

genom dels den s.k. Anderssons metod och dels en senare av länsstyrelsen i Gävleborg

beskriven förenklad metod. Båda metoderna innehåller en tidig andfågelräkning som inte

behandlades. Jämförelsen skedde bara mellan metodernas utfall i den senare inventeringsfasen,vilket för Anderssons metod innebar två inventeringstillfällen och för den nya metoden ett samlat inventeringstillfälle.

De arter som var föremål för räkning i Anderssons första inventeringstillfälle fick sammantaget en högre numerär där än i den nya metoden med en enda integrerad räkning (ca 25 % högre). Hela skillnaden kunde förklaras av en stor diskrepans för småskrak. De arter som var föremål för räkning i Anderssons andra inventeringstillfälle fick omvänt en högre sammanlagd numerär i den nya metoden (också ca 25 % skillnad).

Studien var upplagd med jämförande taxeringar med ganska stora tidsmellanrum. Det bedöms

som att båda de ovan beskrivna skillnaderna huvudsakligen kunde förklaras av säsongsmässiga

skillnader. Tidpunkten för inventeringen skulle alltså vara viktigare än vilken av de

två metoderna som väljs.

Även behovet av landstigning undersöktes genom jämförelser mellan observationer från båt

före landstigning på ön och efter landstigning. De arter som då främst studerades var

måsfåglar, tärnor och vadare. För samtliga dessa grupper gav landstigning inte oväntat något

högre numerärer än räkningar från båt. För måsfåglar och tärnor sågs dock från närgången båt

så mycket som 80-90% av antalet inräknade efter landstigning. För vadare indikerade

undersökningen ett lägre utfall från båt på runt 60%.