Vi inventerade ett stort antal lövrika skogar i norra Hälsingland mellan Ramsjö i
väster och Hassela i öster. Särskilt eftersöktes tre arter av vedskalbaggar i björkved
(djupsvart brunbagge, nordlig blombock och stor svartbagge), en vedskalbagge
som lever i bark på döda aspar (aspbarkgnagare) samt en lavart som finns
på levande aspar (liten aspgelélav). Många andra arter registrerades vid inventeringarna.
Förutom att inventera arter noterade vi även skogens tillstånd, särskilt
med avseende på lövträdens vitalitet och föryngring.
Djupsvart brunbagge påträffades i ett enda bestånd (Brassbergets NR) medan
inga säkra fynd gjordes av stor svartbagge och nordlig blombock (trots riktade
eftersök). Aspbarkgnagare hittades i fyra bestånd, varav rikligast i Brassbergets
sydsluttning. Liten aspgelélav påträffades i 16 områden, varav rikligt i Brassberget,
Lammåsen, Måndagstjärn, Stensjön och Styggsjön.
Baserat på fynd av dessa och andra hotade arter framstår Brassberget med omgivning
som ytterst värdefullt. Andra viktiga områden för bevarande av arter
knutna till lövträd är Burvassåsen, Hagåsen, Selberget och Måndagsberget.
Dessa områden har förekomster av arter som ej hittats i Brassberget.
Det största akuta hotet mot dessa arter är sannolikt slutavverkning och omvandling
av naturskog till plantager. Förutom att minska areal av lämplig livsmiljö
ökar även fragmenteringen av artförekomster. Vi ser redan idag tydliga tecken på
att många arter lider av fragmentering i det undersökta landskapet. På sikt hotas
arternas förekomster av att nya lövrika bestånd ej uppkommer. I allmänhet konstaterades
det att föryngring av asp, sälg och vårtbjörk ofta sker, men att denna
endast undantagsvis når ovan beteshöjd. Många hyggen och ungskogar har dock
ofta ett stort inslag av lövträd, främst av glasbjörk.
Vi bedömer det som att lövträden i äldre bestånd sällan hotas akut genom konkurrens
av gran. Ofta kan flera generationer av lövträd ses i samma bestånd, där
varje generation sannolikt föryngrats efter brand. Gamla aspar är ofta påtagligt
vitala, medan äldre vårtbjörk ofta är utgående i samma bestånd.
Många av de bestånd vi undersökt saknar idag skydd mot skogsbruk (om än
flertalet helt eller delvis omfattas nyckelbiotoper och tänkta utvidgningar i naturreservat).
Den viktigaste åtgärden bör vara att undanta en större areal äldre
lövrik skog från normalt skogsbruk. Den näst viktigaste åtgärden torde vara att
hägna in föryngring av lövträd, särskilt av asp som ofta finns i begränsade bestånd.
En tredje åtgärd kan vara i vissa yngre lövträdsbestånd att öka lövträdens
konkurrensförmåga genom att gallra bort barrträd. För det fjärde bör naturvårdsbränning
användas eftersom detta möjliggör för lövträden att föryngra sig från
frö, samt skapar optimala utvecklingsmiljöer för många av de arter som lever
i lövträdsved. För det femte bör lövträden i högre grad gynnas i intilliggande
produktionsbestånd vid alla skogliga åtgärder (röjning, gallring, hänsyn). Här
bör dessutom uttag av skogsbränsle undvikas efter slutavverkning i bestånd med
lövträd.
För att möjliggöra detta arbete bör skogsbolag, länsstyrelsen och skogsstyren
gemensamt avgränsa lämpliga skötsel- och skyddsområden och för dessa ta fram
en skötselplan där olika naturvårdsinstrument tillåts samverka mer effektivt och
koncentrerat. Denna rapport kan ses som en del i ett underlag för detta arbete.
Gävle: Länsstyrelsen , 2009. , p. 55