Vid kustfågelinventering kan ingen inventerare se alla häckande fåglar vid ett enda besök.
Den andel av de häckande fåglarna som en viss inventerare noterar vid ett visst tillfälle kan
kallas inventeringseffektivitet. Inventeringseffektiviteten skiljer sig mellan olika inventerare
och varierar under säsongen och mellan arter. Dessutom finns ett inslag av slumpmässiga
faktorer som tillfällig frånvaro av fåglar, inventerarens ”dagsform”, väder m.m.
Inventeringseffektiviteten undersöktes våren-sommaren 2007 genom en serie inventeringsbesök av sju olika observatörer vid tre fågelöar i Gävlebukten, huvudsakligen under perioden 23 maj – 2 juli. Sex av observatörerna saknade direkt erfarenhet av kustfågelinventering men hade alla mycket stora erfarenheter av fältornitologi och var därmed genomgående skickliga på artbestämning.
Rent generellt kan man säga att ca 70 % var ett vanligt värde på inventeringseffektiviteten.
För de mest lättinventerade arterna (t.ex. knölsvan, roskarl, rödbena) nåddes regelmässigt ca
90 % inventeringseffektivitet, medan det för svårinventerade arter (t.ex. gräsand, drillsnäppa)
snarare låg på 20-30 %.
Inventeringseffektiviteten minskade under studieperioden, särskilt mot slutet. Dessutom var
det en påtaglig slumpmässig variation mellan olika inventeringsdagar under samma vecka,
särskilt för kolonihäckande fåglar som kunde variera 10-20 procentenheter inom några dagar,
för de tre öarna i testet. Man kan dock anta att denna korttidsvariation spelar mindre roll i en
större inventering som sträcker sig över flera inventeringsdagar.
Skillnaderna mellan de olika inventerarna var som regel 5-10 procentenheter. När det fanns
risk för sammanblandning av arter var dock skillnaden större, särskilt för blandade fisksilvertärnekolonier. Även för änderna som är generellt svårinventerade blev det stora
personskillnader. Skillnaderna var också mycket större för en ”ringrostig” inventerare som
varit mindre aktiv under några år. Personskillnaderna var delvis systematiska. Det beror
troligen dels på ovana att räkna kolonihäckande fåglar (systematisk underskattning) samt
skillnader i bedömning av fåglarnas uppträdande (häckar anden här eller är den bara tillfällig
gäst vid ön). Dessa skillnader accentuerar värdet av att:
- använda samma inventerare helt eller delvis i manskapet mellan olika år
- introducera nya inventerare i problematiken med att särskilja förväxlingsarter
- koncentrera sig på ett urval av vissa arter vid ett inventeringsbesök
- använda fotografering som dokumentationsmetod vid större vitfågelkolonier
- styra upp fältanteckningarna med t ex strikt användning av protokoll
Slutsatser:
- Inventeringsresultat underskattar de verkliga populationsstorlekarna
- Det är viktigt att inventerarna är tränade i just kustfågelinventering, och nya
inventerare bör samkalibrera sig med mer erfarna.
- Även med tränad personal kommer ett visst fel att kvarstå, och små
populationsförändringar (10-20 %) är mycket svåra att säkert skilja från metodfel. För
svårinventerade arter är metodfelet ofta avsevärt större.
Gävle: Länsstyrelsen , 2009. , p. 24