Vid kustfågelinventering kan ingen inventerare se alla häckande fåglar vid ett enda besök.

Den andel av de häckande fåglarna som en viss inventerare noterar vid ett visst tillfälle kan

kallas inventeringseffektivitet. Inventeringseffektiviteten skiljer sig mellan olika inventerare

och varierar under säsongen och mellan arter. Dessutom finns ett inslag av slumpmässiga

faktorer som tillfällig frånvaro av fåglar, inventerarens ”dagsform”, väder m.m.

Inventeringseffektiviteten undersöktes våren-sommaren 2007 genom en serie inventeringsbesök av sju olika observatörer vid tre fågelöar i Gävlebukten, huvudsakligen under perioden 23 maj – 2 juli. Sex av observatörerna saknade direkt erfarenhet av kustfågelinventering men hade alla mycket stora erfarenheter av fältornitologi och var därmed genomgående skickliga på artbestämning.

Rent generellt kan man säga att ca 70 % var ett vanligt värde på inventeringseffektiviteten.

För de mest lättinventerade arterna (t.ex. knölsvan, roskarl, rödbena) nåddes regelmässigt ca

90 % inventeringseffektivitet, medan det för svårinventerade arter (t.ex. gräsand, drillsnäppa)

snarare låg på 20-30 %.

Inventeringseffektiviteten minskade under studieperioden, särskilt mot slutet. Dessutom var

det en påtaglig slumpmässig variation mellan olika inventeringsdagar under samma vecka,

särskilt för kolonihäckande fåglar som kunde variera 10-20 procentenheter inom några dagar,

för de tre öarna i testet. Man kan dock anta att denna korttidsvariation spelar mindre roll i en

större inventering som sträcker sig över flera inventeringsdagar.

Skillnaderna mellan de olika inventerarna var som regel 5-10 procentenheter. När det fanns

risk för sammanblandning av arter var dock skillnaden större, särskilt för blandade fisksilvertärnekolonier. Även för änderna som är generellt svårinventerade blev det stora

personskillnader. Skillnaderna var också mycket större för en ”ringrostig” inventerare som

varit mindre aktiv under några år. Personskillnaderna var delvis systematiska. Det beror

troligen dels på ovana att räkna kolonihäckande fåglar (systematisk underskattning) samt

skillnader i bedömning av fåglarnas uppträdande (häckar anden här eller är den bara tillfällig

gäst vid ön). Dessa skillnader accentuerar värdet av att:

• använda samma inventerare helt eller delvis i manskapet mellan olika år
• introducera nya inventerare i problematiken med att särskilja förväxlingsarter
• koncentrera sig på ett urval av vissa arter vid ett inventeringsbesök
• använda fotografering som dokumentationsmetod vid större vitfågelkolonier
• styra upp fältanteckningarna med t ex strikt användning av protokoll

Slutsatser:

• Inventeringsresultat underskattar de verkliga populationsstorlekarna
• Det är viktigt att inventerarna är tränade i just kustfågelinventering, och nya

inventerare bör samkalibrera sig med mer erfarna.

• Även med tränad personal kommer ett visst fel att kvarstå, och små

populationsförändringar (10-20 %) är mycket svåra att säkert skilja från metodfel. För

svårinventerade arter är metodfelet ofta avsevärt större.