Färdas man med tåg norrut från Gävle längs norra stambanan, passerar man de första milen genom ett ganska monotont och flackt skogsland. Låga skogklädda kullar omväxla med småsjöar och myrar och mera markanta drag i den morfologiska profilen saknas helt.

Då man reser förbi Ockelbo, ser man på andra sidan Bysjön de första utlöparna av en högre terräng i väster. Längre norrut vid Lingbo går järnvägen fram i en nivå något högre (c:a 25m.) än den i öster liggande sjön Lingan och i väster stiger terrängen ytterligare.

Banan löper såldes här längs en relativt markerad, från väster mot öster stupande, sluttning. Fortsätta vi norrut förbi Holmsveden mot Kilafors märker vi en skärpning av landformerna. Kullarna bli högre och dalsidorna brantare. Mellan Holmsveden och Kilafors går banan fram genom en djupt nedskuren dal, vars sidor vid den sk.

Norrlandsporten ( norr om Röstbo station)bli mycket branta.

Dalen öppnar sig i norr mot en större sänka kring sjön Bergviken och Kilafors.

I själva verket löper stambanan längs med och genom gränsen mellan två skilda terrängtyper: En ”gästriksk” flack och litet låglänt typ i söder, som längs kusten fortsätter mot norr, och ett mera kuperat och sönderstyckat ”Norrland” i nordväst.

Denna terränggräns benämnes i geologisk och naturgeografisk litteratur norrlansterrängens gräns och löper med vissa avbrott längs hela norrlandskusten samt västerut genom Västmanland, Närke och Värmland. På det nyligen utkomna kartbladet: ”Landytans brutenhet” i Atlas över Sverige framstår gränsen tydligt och har enligt denna följande sträckning:

       Från Sundsvall löper den söderut, passerande förbi Dellensjöarna, sjön Bergviken samt undertecknads undersökningsområde, vidare söderut genom Gästrikland förbi Storvik och genom Dalarna förbi Horndal och Avesta ned mot Lindesberg och Nora i Västmanland. Hela denna sträcka är gränsen tydlig och lättdefinierad, men västerut genom Värmland förbi Filipstad och Arvika är den betydligt svårare att följa. Här finnes nämligen ett brett övergångsområde mellan norrlandsterrängen i norr och slätterna kring Vänern i söder. Från Sundsvall och norrut upp till Gide älv norr om Örnsköldsvik når den kuperade norrlandsterrängen ända fram till Östersjön och kusten läng denna sträcka präglas starkt av detta förhållande. Känd för att ha en särskilt bergig och naturskön kustlinje är Nordingrå, där också brutenhetskartan   uppvisar höjdskillnader på 300-400 m inom 25 km2, vilket är de största d:o, något område längs svenska kusten kan uppvisa. Norr om Gide älv drar sig gränsen åter tillbaka västerut och lämnar genom Väster-och Norrbotten en kustslätt av varierande bredd mellan sig och Östersjön. Norrlandsterrängens gräns är här mera diffus och försvinner på vissa sträckor helt, som terrängform. Särskilt är så fallet i norra Västerbotten samt i Norrbotten mellan Råne  och Kalix älvar, där terrängen utan större avsatser sänker sig ned mot Bottenviken. I söder Västerbotten förbi Vännäs och Boliden samt i Norrbotten förbi Älvsbyn och Boden och mellan Kalix och Torne Älvar däremot bildar gränsen ett något mera markant drag i Landskapet.

       Undertecknads undersökningsområde ligger sålunda på den sträcka av norrlandsterrängens gräns, där denna är som mest markerad och tydlig.

           Precisering av undersökningsområde och metodik.

       Nedanstående uppsats utgår från en höjdkarta (nivåkarta) konstruerad ur generalstabens kartblad nr. 105 Ockelbo. Det undersökta området omfattar hela detta blad med undantag av en c:a 6 bred remsa i söder, eller med andra ord en rektangel med sin norra långsida genom sjön Bergviken och Ljusnas utträde i havet vid Ljusne samt sin södra d:o Löpande strax söder om de båda orterna Ockelbo och Hamrånge. Sträckande sig c:a 4 mil in i landet och c:a 1,5 mil ut till havs omfattar området en yta av 22,42 mil2.Fastlandsdelen av området är till största delen skogklädd och trakten har under gångna århundraden, under namnet Ödemården, varit känd som en ogästvänlig ödemark på gränsen mellan Gästrikland och Hälsingland.