Hur allt började...

De första mätningarna av krondropp, det vill säga nederbörd som har passerat genom trädkronorna till marken, skedde för mer än hundra år sedan. Redan 1896 publicerade Eduard Hoppe i Wien en artikel om krondroppsmätningar. Men det skulle dröja ytterligare cirka 80 år innan krondroppsmätningar startades med syfte att övervaka försurningsproblemet i de svenska skogarna.

Försurningsproblemet upptäcks

1967 publicerade Svante Odén vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) den banbrytande artikeln Nederbördens försurning på Dagens Nyheters kultursida. Odén började intressera sig för ämnet efter att han kontaktats av Ulf Lundin, fiskerikonsulent i Uddevalla, som uppmärksammat sambandet mellan fiskdöd och lågt pH i sjöar. I artikeln visade Odén att nederbörden i Europa under de senaste 20 åren kraftigt försurats och att pH-värdet i nederbörden, särskilt i sydvästra Sverige, var mycket lägre än tidigare. Detta kopplade han ihop med långdistanstransport av svavel från Storbritannien och Centraleuropa. Odéns försurningshypotes grundades bland annat på Erik Erikssons och Carl-Gusaf Rossbys studier vid Stockholms universitet samt Hans Egnérs studier vid dåvarande Lantbrukshögskolan i Uppsala. Odéns artikel kom att påverka forskningsinriktningen vid många lärosäten i Sverige.

Inspirerad av artikeln började Bengt Nihlgård vid Lunds universitet (LU) att koppla nederbördsstudier i skog till svavelnedfallet. Tillsammans startade Folke Anderson, LU/SLU, och Bengt Nihlgård "Barrskogsprojektet". Begränsningar i projektet gjorde dock att det endast lokaliserades till södra Norrland. Studierna av sur nederbörd och långdistanstransporterade partiklar i södra Norrland gav dock inte samma utslag som tidigare studier gjort i Skåne, då försurningsproblemet var relativt litet i södra Norrland.

början av 1970-talet visade Göte Bertilsson, vid dåvarande Supra i Landskrona, genom lysimeterförsök i jordbruksgrödor att atmosfäriskt nedfall av svavel i form av gaser och partiklar, så kallad torrdeposition, påverkade försurningsgraden minst lika mycket som svavlet i nederbörden.

Under 1970-talet handlade försurningsforskningen till stor del om tillståndet i sjöar och vattendrag. Detta berodde på att försurningen hade satt sina tydligaste spår i strömmande vatten och sjöar. Att den omgivande marken med buffringsförmåga och vegetation hade en avgörande inverkan för det avrinnande vattnet förbisågs ofta.

Den första internationella försurningskonferensen arrangerades i USA 1975. Då presenterades resultat som visade att krondroppsmätningar gav goda kvantitativa uppskattningar av det totala nedfallet av olika ämnen till skog. Amerikansk forskning visade även på kvantitativa samband mellan nedfall och uttransport av svavel från ett avrinningsområde i New York State. Dessa resultat ledde till att mätningar av nedfall på öppet fält och som krondropp i skog började användas inom IVL Svenska Miljöinstitutets (IVL) omfattande studier i Gårdsjön, på västkusten, som startade 1979. Genom dessa mätningar kunde bidragen från både torr- och våtdeposition uppskattas. Forskningen i Gårdsjön, med insatser från bland annat Hans Hultberg, IVL, visade att det i de starkt försurade områdena fanns en god överensstämmelse mellan den totala depositionen uppmätt i krondroppet och den samlade avrinningen av svavel från små väldefinierade avrinningsområden.

I början av 1980-talet startade IVL ytterligare mätningar av nedfall via nederbörd och krondropp samt bäckvattenkemi i fyra småländska avrinningsområden. Baserat på dessa mätningar, samt tidigare erfarenheter från mätningar vid Gårdsjön, konstaterades att det fanns ett behov av

landsomfattande mätningar av totaldepositionen, då skillnaderna i torrdeposition mellan västkusten och Götalands centrala delar var mycket stora. Den nationella miljöövervakningen omfattade vid denna tidpunkt endast våtdeposition. Det krävdes dock larm om skogsdöd från Centraleuropa för att Krondroppsnätet skulle bli verklighet.

I skuggan av skogsdöden – starten för skogliga observationsytor och Krondroppsnätet

I början av 1980-talet fick försurningsproblematiken ett tydligt fokus mot skogsmark då man befarade att den skogsdöd som noterades i Centraleuropa även skulle drabba Sverige. Med skogen som en viktig hörnsten i den svenska ekonomin befarades en liknande utveckling i Sverige få förödande konsekvenser. Professor Bernhard Ulrich i Västtyskland varnade för att den pågående försurningen riskerade att leda till omfattande skador på skogen.

I Sverige fick Skogsstyrelsen i uppdrag att följa skadeutvecklingen i skogen genom observationsytor. Samtidigt konstaterade flera länsstyrelser att denna övervakning var otillräcklig då den inte omfattade faktorer som kunde förklara försurningen. 1985 bildades Blekinge Luftvårdsförbund, med Camilla Odhnoff och Ulf Lettevall som starkt pådrivande för tillkomsten av förbundet. På uppdrag av Blekinge Luftvårdsförbund startade IVLs kontor i Aneboda i oktober samma år mätningar av nedfall och

markvattenkemi vid 10 utvalda skogliga observationsytor i Blekinge. Syftet var att se om observerade skogsskador kunde förklaras av försurande nedfall och markvattnets sammansättning. 1986 startade Kronobergs län ett luftvårdsförbund, och Krondroppsnätets verksamhet växte undan för undan då allt fler län anslöt sig för att slutligen inkludera hela Sverige. Inom Krondroppsnätet byggdes databaser, rutiner för validering, utvärdering och utveckling, samtidigt som metodik och utrustning testades och utvecklades.

Olle Westling, IVL, kom att få en avgörande betydelse för tillkomsten av skogsövervakningen i Blekinge och Kronobergs län, liksom för den vidare utvecklingen av Krondroppsnätet. Genom hans entusiasm och målmedvetenhet blev Krondroppsnätet basen för regional miljöövervakning med inriktning på luftföroreningarnas hot mot skogen och för luftvårdsarbetet i allmänhet.

Genom åren har arbetet inom Krondroppsnätet både utvecklats och förändrats. Idag, 30 år efter starten, är det fortfarande ett väl fungerande, landsomfattande stationsnät som har sin bas i regional och nationell miljöövervakning och miljömålsuppföljning. Många frågor har besvarats, medan andra kvarstår. Klimatförändringar liksom ett förändrat skogsbruk innebär dessutom att nya frågor tillkommit.