Åreskutans vegetation ovanför subalpin zon har inom samma provytor studerats vid två tillfällen med

5 års mellanrum (2006 och 2011) med hjälp av en inventeringsmetodik som är hämtad och utvecklad

från NILS‐projektet. En jämförelse mellan åren visar att fältskiktets täckning totalt sett minskade

något framförallt beroende på ett omfattande sorkbete 2011. Gräsväxterna minskade i fem av de sex

undersökta transekterna, medan en svag ökning skedde i en transekt (C). Sorkbetets betydelse för

nedgången 2011 visas av en kraftig ökning av förna detta år. På provytor med karg vegetation, som

visar få eller inga tecken på sorkbete, har istället gräs‐ och ljungväxter ökat mellan åren.

Genomgående för alla transekter är en tydlig ökning av dvärgviden. Denna ökning blir speciellt tydlig

i provytor ovanför 1100 meter över havet. Fältskiktets täckning minskade generellt mellan åren i ytor

under 1100 meter, men ökade ovanför denna nivå. I bottenskiktet minskade andelen övriga mossor,

speciellt på låg höjd, troligen som en följd av att mossorna överlagrats av förna från sorkbetade

växter. På karga ytor med svagt utvecklat fältskikt, och därmed lite påverkat av sorkbete, har

mossorna istället ökat sin täckning mellan åren. Busklavarna minskade tydligt i alla transekter och

speciellt i provytor under 1250 meter över havet. Antalet provytor med trädförekomst ökade med

två ytor (4%) mellan åren. Gran tillkom i en yta 2011 jämfört med 2006, medan glasbjörk försvann

från en yta under samma period. Totalt sett hittades fler kärlväxtarter 2011 än 2006 i alla transekter

(lika antal i en transekt) och i alla höjdintervall. Den vanligaste arten 2006 var kråkbär, medan

styvstarr var vanligast 2011.

Vid bearbetningen av data från de båda åren har det framgått hur svårt det är för inventeraren att

hålla samma bedömningsnivå för täckningsgrad vid olika inventeringstillfällen separerade i tid. Detta

medför svårigheter att utvärdera eventuella skillnader mellan olika år. I rapportern föreslås att

täckningsgradsbedömningar utesluts för fält‐ och bottenskikt i de större, och därmed mer

svårbedömda provytorna (10m‐ytorna), vid framtida inventeringar. Istället föreslås att antalet

småytor utökas eftersom dessa är mer lättbedömda och där det också kommer att finnas ett bra

bildmaterial som gör det möjligt att verifiera täckningsgradsbedömningar bakåt i tiden, åtminstone

gäller detta för fältskiktet.