I Ljungbyåns avrinningsområde har sammanlagt sju sjöar kalkats. I dagsläget ingår sex sjöar i kommunens kalkningsprojekt. Effektuppföljningen i kalkade vatten visar på en tydlig förbättring av buffertkapaciteten under 1980-talet. Från början av 1990-talet ser man en svag trend till att buffertkapaciteten har försämrats med de lägsta värdena under 1994. Detta kan förklaras av de nederbördsfattiga vintrarna från 1989 och framåt medan 1994 var det första året med en snörik vinter på flera år. Överlag ser man vid de olika provpunkterna stora variationer i buffertkapacitet mellan de olika provtagningstillfällena vilket troligtvis beror på de korta omsättningstiderna. Även sjöar som ligger längst upp i systemet har omsättningstider på mellan 0,5 till l år. Detta gör att Ljungbyåns vatten är mycket känsligt för surstötar vid snösmältning och kraftiga regn. För vissa sjöar finns inga provtagningar gjorda innan kalkningen startade varför det är svårt att rätt utvärdera kalkningens effekt. De provtagningar som gjorts i de kalkade sjöarna tyder på att kalkningen i flera fall har haft en positiv effekt. Som exempel har Orranäsasjön haft en god buffertkapacitet senare år och provfiske visar att reproduktionen fungerar tillfredsställande i sjön. Kvicksilverhalten har också sjunkit och ligger 1991 under Naturvårdsverkets miljömål på 0,5 mg/kg. Även i Rismåla göl och Linneasjön är buffertkapaciteten god. I Långegöl visar effektuppföljningen att kalkningen inte är tillräcklig och även Derasjö och Madesjösjön hade 1994 svag till mycket svag buffertkapacitet. Provfiske i Madesjösjön 1992 tyder också på att försurningen vissa år orsakar reproduktionsstörningar på mörten. I de provpunkter som är belägna i Ljungbyåns huvudfåra nedströms Flygsfors är buffertkapaciteten svag till mycket svag. Denna del av ån påverkas negativt av Råsabäcken som är ett okalkat biflöde till Ljungbyån. Halten av totalt aluminium är överlag högt i Ljungbyån. Inga längre provtagningsserier finns varför man inte kan bedöma om aluminiumhalten i ån har ökat under senare år. Den labila aluminiumhalten överskrider vid vissa tillfällen toxiska halter(> O, l mg/l) även i provpunkter med relativt höga pH-värden. Provpunkten vid Kvarnfors har t ex vintertid haft mycket höga halter av labilt aluminium under hela 1990-talet trots ett pH runt 6,5. Överlag varierar färgtalet i provpunkterna från måttligt till betydligt eller starkt färgat vatten. Endast Kamragöls vatten bedöms som svagt-måttligt färgat . Sammanfattningsvis kan sägas att det största problemet är de stora variationerna i buffertkapacitet. Även kortare perioder med låga pH-värden kan ge stora biologiska skador. Den höga aluminiumhalten som förekommer i flera provtagningspunkter bidrar också till att öka påfrestningarna på livet i vattnet. Ljungbyåns huvudfåra nedströms Flerohopp har idag inte en tillfredsställande vattenkvalitet. För att höja buffertkapaciteten, ge en jämnare vattenkvalitet samt öka motståndskraften mot tillfälliga surstötar krävs att antingen kalkningen i huvudfåran förstärks eller att biflödet Råsabäcken kalkas. Med det senare alternativet kan man troligtvis också minska aliminiumhalterna i huvudfåran.