Under perioden 1989-92 genomfördes en inventering av försurningsläget i vattendrag inom Västerbottens fjällområde, väster om riksväg 45.Inventeringen utfördes genom att, på samma vattendragsavsnitt, kombinera vattenkemiprovtagning under vårflod med studier av biologiska försurningsindikatorer i form av bottenfauna och öring.Totalt insamlades 4 265 vattenkemiprover fördelade på 272 lokaler. pH-värden under 5,5 uppmättes på 9 lokaler och under 6,0 på 38 lokaler.Vattenkemisk försurningspåverkan utvärderades med modellen från Ahlström et al (1995), som modifierats med hjälp av data från vårfloden 1995. Sju lokaler klassades som kraftigt försurningspåverkade och ytterligare 19 som måttligt påverkade.Bottenfauna insamlades på 264 lokaler med hjälp av sparkmetoden M42. Det bottenfaunaindikerande pH-värdet bestämdes i princip efter det surhetskänsligaste taxa som återfanns på lokalen. Bottenfaunan indikerade att lägsta pH-värden under 4,5 (index 2) uppträdde på 18 lokaler och att lägsta pH-värden mellan 4,9-5,5 (index 3) uppträtt på 54 lokaler.Jämförelsen mellan vattenkemi och bottenfauna visade att försurningspåverkad bottenfauna, relaterad till försurningspåverkan under inventeringsperioden, uppträtt inom 3 regioner; Blaikfjället, Njakafjäll och Storblaikenområdet. Förutom i dessa regioner fanns försurningsskadad bottenfauna, som följd av äldre försurningspåverkan, inom 2 regioner; Norra Borgafjäll och områdets nordvästra hörn, dvs. tillflöden till Tängvattnet och Överuman samt biflöden till Umeälven vid Klippen. Försurningspåverkade lokaler uppvisade ett artfattigare bottenfaunasamhälle som tyder på att i genomsnitt 2,2 taxa/lokal försvunnit på grund av försurningspåverkan. Dessutom visade resultaten att försurningspåverkade lokaler i genomsnitt hade 3,1 taxa lägre artantal jämfört med naturligt sura vattendrag med lika låga pH-värden.Resultaten från såväl vattenkemin, bottenfaunan som nederbördsstationen i Ammarnäs visar att förhållandena under inventeringsperioden varit gynsamma, både i jämförelse med situationen före och efter inventeringen. Huvuddelen av de försurningsrelaterade faunaskadorna som uppträdde kunde också relateras till försurningspåverkan innan inventeringsperiodens början. Den sura vårfloden 1993 kan mycket väl ha inneburit nya faunaskador och visar att försurningssituationen i Västerbottens fjällområde fortfarande utgör ett allvarligt hot mot faunan i många vattendrag.