Det finns indikationer från andra länder att både nederbördsmängden och halten föroreningar i snön ökar med höjden över havet i bergsområden. I flera studier beskrivs betydelsen av dimma och molnvatten för depositionen av försurande luftföroreningar. Länsstyrelsen i Dalarna, Jämtlands-, Västerbottens- och Norrbottens län påbörjade hösten 1994 ett metodutvecklingsprojekt, med institutet för Vatten- och Luftvårdsforskning (IVL) som utförare, med ett syfte att kvantifiera depositionen av främst försurande luftföroreningar (svavel och kväve) till fjällområden över trädgränsen. Projektet finansierades av Naturvårdsverkets medel för regional miljöövervakning.Undersökningar av nederbörd och dimma utfördes i hela fjällkedjan under vintern 1994 till 1995. På Fulufjället undersöktes även krondropp under träd nära trädgränsen. Under 1995 till 1996 utfördes en studie av olika snöprovtagningsmetoders insamlingseffektivitet med avseende på koncentrationer av föroreningar, samt nederbördsmängd. Undersökningarna utfördes på Fulufjället, där olika provtagningsmetoder prövades parallellt. Kompletterande analys av krondropp utfördes i närområdet.De viktigaste erfarenheterna för framtida miljöövervakning i fjällområden kan sammanfattas i följande punkter:” Depositionen av försurande luftföroreningar ökar med höjden på ett fjäll. Den troligaste anledningen till detta är ett stort bidrag från dim- och molndeposition på hög höjd med hög dimfrekvens och starka vindar som för in nya moln med förorenade molndroppar som kan falla ut på fjället. Effekt av dim- och molndeposition är störst i den södra delen av fjällkedjan.” Depositionen av luftföroreningar under årstider med regn kan mätas med konventionella nederbördsinsamlare som används inom annan miljöövervakning i hela landet. Det finns dock en risk att nederbördsmängden underskattas på exponerade platser på hög höjd. Årstider med snö utgör större problem, men denna studie visar att snösäck, som även den används inom miljöövervakningen på låg höjd, är det bästa valet för rutinmässig och kontinuerlig övervakning av den totala (våta och torra) depositionen på kalfjället. Svårigheten ligger i att på ett representativt sätt provta vinterns ofta väsentliga bidrag av dim- och molndeposition, samt att mäta nederbördsmängden på ett riktigt sätt. Den vanligaste metoden att mäta vinterns deposition till fjällområden har varit att under vårvintern provta den ackumulerande snöprofilen med hjälp av ett snörör. Denna studie visar att den metoden har mycket stora osäkerheter, eftersom en utsmältning av olika ämnen tycks ske även på hög höjd, som sällan har mildperioder under vintern. Dessutom ger metoden med snörör ofta orealistiskt låga nederbördsmängder vid provtagning.” Dim- och molndeposition, främst under vintern, ökar depositionen på kalfjället jämfört med lägre belägna områden, men den högsta belastningen av försurande luftföroreningar återfinns i skog i trädgränsen. En stor del av vinterns deposition ligger kvar i trädkronorna och kommer ned till marken först efter mildperioder i april - maj. Det gör att provtagning av snöprofilen i februari - mars inte kan användas för att kvantifiera vinterns deposition till fjällnära skog. Depositionen till skog bör undersökas med konventiella krondroppsmätningar året runt med speciellt avpassade insamlare. Krondroppsmätningar kan troligen på ett bra sätt visa skillnader i den totala depositionen mellan säsonger, år och olika fjällområden.