Almarna representeras av tre arter i Sverige, med skogsalm i södra halvan av landet, lundalm på Öland och Gotland och vresalm endast på Öland. Almarna är beståndsbildande på näringsrika mulljordar men utgör endast 0,8 promille av det svenska virkesförrådet. Alla tre almarter är hårt drabbade av almsjukan. Detta innebär att många av almarnas följearter också är trängda och riskerar ett samutdöende. Almarna är viktiga värdar för 258 följearter, av vilka åtminstone 62 är almspecialister. Ytterligare 8 arter förekommer endast på alm och ask, det senare trädslaget är också hårt drabbat av en svampsjukdom, askskottsjukan. Även bok, asp, lönnar och ekar delar många arter med almarna. Omkring 60 procent av almspecialisterna förekommer på Gotland. Sex av dessa förekommer endast på Gotland och/eller på Öland. Huvuddelen av almspecialisterna är växtätare eller saprofyter vilket innebär att trädens ålder inte är avgörande för deras existens. Däremot har trädens ålder och grovlek betydelse för de almanknutna arter som lever epifytiskt, vilket rör rödlistade mossor och lavar för vilka almen är ett viktigt substrat. Betydelsen av rumslig eller tidsmässig kontinuitet av alm för almens följearter har inte utretts i denna rapport. Den begränsade utbredningen (förekomst i 1-3 län) hos 38 av almarnas 183 länsklassade följearter antyder att åtminstone en femtedel av följearterna är starkt spridningsbegränsade eller har höga miljökrav. Bekämpning av almsjukan på Gotland har potential att långsiktigt rädda upp till 47 specialiserade arter från ett nationellt utdöende, och kanske ytterligare 18 arter som finns huvudsakligen på alm, beroende på sjukdomsutvecklingen i resten av landet. Detta talar för att det är viktigt att bekämpa almsjukan på Gotland, samtidigt som arbete behöver inledas med att få fram resistenta kloner. Bekämpningen av almsjukan därmed hålla almarna och deras följearter vid liv tills det finns resistenta ersättningsträd på plats om 30–50 år.