Naturvårdsverket påbörjade 1983 vattenkemiska undersökningar i s.k. tidsseriesjöar (tidigare kallade referenssjöar) i Sverige. I Värmlands län kom undersökningen att omfatta 18 okalkade sjöar. 1995 tog Länsstyrelsen över ansvaret för undersökningarna i huvuddelen av sjöarna och startade samma år motsvarande undersökningar i 9 kalkade sjöar. Numera provtas 28 tidsseriesjöar i länet, varav 17 okalkade och 11 kalkade. Under senare år genomförs utöver de ursprungliga kemiska analyserna även biologiska undersökningar i några av sjöarna.Syftet med provtagningsprogrammet är i huvudsak att följa kemiska och biologiska förändringari tiden i ett urval av okalkade och kalkade sjöar. Tanken är även att undersökningsresultatenska kunna tjäna som referens till andra undersökningar, exempelvis i sjöar som påverkas av utsläpp.Tidsseriesjöarna har en förhållandevis jämn spridning över länet och återspeglar därmed deskilda förhållanden som råder från de vänernära slättbygderna i söder till skogstrakterna inorr. Sjöarnas storlek varierar mellan 14 och 950 ha. Jämfört med den samlade populationenav sjöar i Värmlands län är små sjöar (< 10 ha) underrepresenterade i materialet.Vid jämförelse av tidsseriesjöarna med riksinventeringen år 2000, då 151 sjöar undersöktesi länet, finner man att tidsseriesjöarna utgör ett representativt urval av sjöar baserat på totalfosforhalter. Vad gäller tidsseriesjöarnas vattenfärg är de generellt något klarare än vadsom är typiskt för länets sjöar. Jonstyrkan (konduktiviteten) i okalkade tidsseriesjöar är lägre ovanför högsta kustlinjen jämförtmed under, en skillnad som är utjämnad i de kalkade sjöarna. I den sydvästra delen avlänet påverkas sjöarnas jonsammansättning av närheten till havet genom dominans av natriumoch klorid. Dessa ämnen uppvisar även en cyklisk haltvariation i sydvästligt belägna sjöar,vilket kan ha ett samband med perioder med kraftiga västliga vindar.Sulfathalterna har minskat i alla tidsseriesjöar under de senaste 20 åren. Även konduktivitetenoch halterna av kalcium och magnesium har minskat i flera av sjöarna. Framförallt berordetta på minskad sur nederbörd under 1980- och 1990-talen, vilket har minskat sulfathalternai vattnet och utlakningen av baskatjoner från marken till vattnet. Dessutom kan dehöga flödena under senare år ha bidragit till utspädningseffekter.Sura och försurade sjöar återfinns främst ovan den högsta kustlinjen i länet. Av de 8 okalkadetidsseriesjöarna som är belägna över denna gräns har alla ett pH-värde som betecknas somsurt (< 6,2). Av de 9 okalkade sjöarna under högsta kustlinjen har 7 ett pH-värde som överstiger6,2.Beräkningar av avvikelse från jämförvärde för alkalinitet visar att 15 av 17 okalkade tidsseriesjöar är försurade (alkaliniteten har sänkts med > 25 %). Beräkningarna bedöms i dagsläget som mycket osäkra och överskattar troligen försurningspåverkan. Ingen av de kalkadesjöarna bedöms, efter påbörjad kalkning, vara försurad enligt beräkningsmodellen.Beräknade trender för pH i de okalkade sjöarna visar att surhetsgraden sakta håller på attminska. Även om de stora nederbördsmängderna som föll i anslutning till millennieskiftetmedförde tillfälligt lägre mätvärden, är den generella trenden att pH-värdena långsamt ökar i de okalkade sjöarna.För de kalkade sjöarna innebar de stora nederbördsmängderna att pH och alkalinitet minskadekraftigt under slutet av 1990-talet. Snabb vattenomsättning innebär stora problem förkalkningsverksamheten. För att uppnå angivna målsättningsvärden under högflödesperioderkrävs ökade kalkmängder och tätare frekvens mellan kalktillfällena.Beräknade trender för alkalinitet och ANC antyder att pH-utvecklingen i de okalkade sjöarna har ett starkare samband med ANC än med alkalinitet. De uppmätta ökningarna förpH i sjöarna åtföljs således snarare av en ökad förekomst av organiska anjoner än av ökadalkalinitet.