För ett någorlunda yttäckande urval av länets mindre sjöar har periodjämförelser utförts med avseende på halter av näringsämnen, kväve-fosfor-kvot (N:P-kvot), totalhalter av organiskt kol (TOC), pH, alkalinitet, siktdjup och vattenfärg. De viktigaste slutsatserna är:
• Halterna av totalfosfor har minskat i många av länets mest näringsämnesbelastade och övergödda sjöar under 18-årsperioden 1995–2012, vilket avspeglar de många lyckade åtgärder som genomförts mot övergödningsproblemen under denna tid. Dock har trenden planat ut under det senaste decenniet.
• Alkaliniteten, dvs. vattnets motståndskraft mot försurning, har ökat. Även i detta fall tycks trenden ha planat ut under det senaste decenniet.
• Vattenfärgen och totalhalten av organiskt kol (TOC) har ökat, främst i sjöar med stor andel skog i tillrinningsområdet. Ökningen för hela perioden 1995–2012 är inte lika tydlig som för den senaste tolvårsperioden 2001–2012.
• Halterna av totalkväve har ökat något, främst under perioden 2001–2012. Bakom ökningen står sannolikt humusbundet kväve som växter inte kan tillgodogöra sig.
• Kväve-fosfor-kvoten (N:P-kvoten) har ökat generellt, dock mest i sjöar med betydande antropogen näringsämnesbelastning från närområdet och avspeglar främst minskningen av totalfosfor i dessa, men även ökningen av totalkväve i de opåverkade sjöarna.
• Klorofyllhalten, som anses vara ett grovt mått på växtplanktons biomassa, har ökat generellt under den senaste tolvårsperioden trots minskad tillgång på fosfor. Detta behöver inte indikera ökad växtplanktonbiomassa, utan kan avspegla en fysiologisk anpassning till det sämre ljusklimat som en ökad brunifiering (vattenfärg) resulterar i genom att mängden pigment i algerna ökar.
Underlag och
Stockholm: Länsstyrelsen , 2014. , s. 9