Inom ramen för naturvårdsverkets program för miljökvalitetsövervakning (PMK) genomfördes fågelinventeringar i Norrbottens län åren 1981–1996. Tre s.k. referensområden låg helt inom (Abisko, Muddus och Reivo) och ett fjärde (Sorsele) berörde delvis länet.

Inventeringarna bedrevs dels med punkt- och linjetaxeringar (s.k. milrutter) över större områden, dels med revirkartering i mindre provytor. Antalet milrutter var femton i Abisko, nitton i Muddus, åtta i Reivo och sexton i Sorsele. Milrutter inventerades i Abisko 1981–1995, i Muddus 1983–1984 och 1994–1995, i Reivo 1987–1994 och i Sorsele 1982–1984. Det sammanlagda antalet inventerade mil var 129 i Abisko, 55 i Muddus, 54 i Reivo och 45 i Sorsele. Antalet provytor var tre i Abisko, två i Muddus samt en vardera i Reivo och Sorsele.

De inventerades ungefär samma år som milrutterna. Materialet från Abisko, som omfattar björkskog, kalfjäll och myrmark, är stort och av hög kvalitet och utgör en utmärkt bas för jämförelse vid en eventuell återinventering. Materialen från Muddus, Reivo och Sorsele, områden som domineras av barrskog och myrmark, är mindre bra eftersom antalet rutter och år med inventeringar är färre. Tillsammans representerar emellertid dessa tre områden ett stort stickprov om 43 olika rutter, en period om fjorton år och totalt 154 inventerade mil. Såväl tätheter som artsammansättning var inbördes lika i de tre områdena i skogslandet och de kan tillsammans betraktas som ett homogent stickprov i Norrlands inre skogsland. Vid en återinventering bör därför de tre områdena tillsammans utgöra jämförelsematerialet.

Förändringar i fågelfaunan kunde med tillförsikt endast analyseras med det mångåriga materialet från Abisko. Där skedde en svag men signifikant nedgång av både artantal och antalet fåglar. I Muddus och Reivo var också negativa förändringar fler än positiva.

Totalbilden för länet verkar således ha varit negativ under perioden, vilket innebär att fågelfaunans utveckling Norrland liknade den i södra Sverige under samma period.

I Muddus gjordes en jämförelse mellan ruttsträckor som löpte innanför och utanför nationalparkens gräns. Den totala fågeltätheten var densamma innanför och utanför och de

skillnader som fanns på artnivå var inte entydiga.

En jämförelse mellan milrutterna och angränsande standardrutter, inventerade på 2000-talet, gjordes. De skillnader i fågeltätheter som observerades kan ge vissa antydningar om förändringar i fågelfaunan, men tolkningen är mycket osäker eftersom mil- och standardrutter inte är identiska utan har olika biotopsammansättning.

Rekommendationen inför återinventering är att i första hand välja milrutterna i Abisko och i andra hand milrutterna i de tre barrskogsomårdena. Provytorna har lägre prioritet. Abisko ges prioritet både för att materialet är så gediget och för att fågelarterna i björk- och lågfjällszonerna länge varit betydligt sämre övervakade än arterna i skogslandet.