Per- och polyfluorerade alkylsubstanser (PFAS) omfattar högfluorerade ämnen och representerar industriellt framställda svårnedbrytningsbara kemikalier med påvisade hälsoeffekter. I studien som genomfördes på Frösön och ett referensområde nära Umeå har vi samlat in prover från olika matriser som ingår i den terrestra näringskedjan. Proverna har analyserats för totalt 24 PFAS. Halterna av Summa PFAS visade stora variationer mellan arterna där halterna på Frösön fördelade sig enligt följande för markprover, svamp och bär: lingon < hallon < blåbär < blek taggsvamp << jord. Lingon hade de lägsta halterna bland biota (1,8±1,2 ng/g torrvikt) och blek taggsvamp de högsta (54,7±20,6 ng/g torrvikt). För viltproverna fördelade sig halterna enligt följande: lunga-älg ≈ muskel-älg < muskel[1]rådjur < lunga-rådjur < lever-älg < lever-rådjur << muskel-skogssork << hjärta-skogssork << mjälte[1]skogssork <<< njure-skogssork <<< lever-skogssork där halterna i lever hos skogssork var 4787,8±1229,2 ng/g våtvikt. EU:s gränsvärden för summa (PFAS4) i viltkött (muskel) överskreds inte i något av de undersökta proverna. Ett muskelprov från ett rådjur låg dock nära gränsvärdet för PFOS på 5 ng/g våtvikt (uppmätt halt 4,3 ng/g våtvikt). Gränsvärdet för PFOS i slaktbiprodukter (50 ng/g våtvikt) överskreds i leverprover från två rådjur. De uppmätta PFAS koncentrationerna i jord, blek taggsvamp och viltet – framför allt skogssork – är bekymmersamma ur ett ekosystemhälsa- och One Health perspektiv.