Naturvårdsverket ville genom detta projekt utvärdera hur EU-kommissionens förslag till ny definition av tätort (agglomeration) i avloppsdirektivet skulle påverka Sverige, men även undersöka alternativa definitioner som skulle passa Sverige bättre utifrån våra specifika förutsättningar. Tätort definieras i Europeiska kommissionens förslag till uppdaterat avloppsdirektiv som ett område där föroreningsbelastningen av avloppsvatten från tätbebyggelse är så koncentrerad (10 pe per hektar eller mer) att avloppsvatten från området kan insamlas och ledas till ett avloppsreningsverk.

Projektet genomfördes i ett testlän (Dalarna) och i en större testkommun (Uppsala) och hade som mål att kartlägga vad en tätortsindelning baserad på 10, 25 respektive 50 pe per hektar skulle innebära jämfört med SCB:s ”vanliga” tätortsdefinition respektive Sveriges befintliga ”EU-tätorter”. I detta arbete ingick att ta fram tillgängliga geografiska verksamhetsområden för avlopp genom kontakter med länsstyrelser och kommunerna. Projektet skulle också om relevant föreslå en alternativ EU-tätortsdefinition som passar Sverige bättre.

Projektet visade att tillgång till geodata över va-verksamhetsområden för spillvatten i de undersökta kommunerna var god. Detaljeringsgraden för va-verksamhetsområdena varierade dock mellan kommunerna; från information på fastighetsnivå till mer generaliserad geografisk information täckande stora delar av tätorten. Vid en eventuell uppskalning av analysen till hela Sverige, vilket föreslogs på workshopen för att få bättre underlag, är det därför viktigt att insamlingen av va-verksamhetsområden inte bara gäller den geografiska avgränsningen utan också att kvalitetsbeskrivningar följer med från respektive kommun.

Anslutningen till kommunalt avloppsnät för tätorterna/småorterna och va-verksamhetsområdena ligger högt både inom Dalarnas län och Uppsala kommun. När invånarantalet stiger kan man också som förväntat se en högre anslutningsgrad.

EU:s föreslagna tätortsdefinition med minst 10 pe per hektar påverkas av hur man väljer att hantera belastningen från fritidshus. I landet finns det drygt 610 000 fritidshus, av dessa återfinns drygt 75 procent utanför rena fritidshusområden. När projektet räknade med en belastning på 5 pe/fritidshus (uppskattad maximal genomsnittlig veckobelastning) uppstår det ett antal förtätningsområden som ligger utanför såväl tätorter som va-verksamhetsområden. Den verkliga totala belastningen från dessa rutor blir dock låg jämfört med belastningen inom tätorter och va-verksamhetsområden med permanent befolkning.

Beräkningen för fritidshus skulle kunna förfinas genom att ta hänsyn till andra typer av anläggningar med bäddar. Att också lyfta in turismnäringens campingar, stugbyar, vandrarhem och hotell skulle ge en mer korrekt bild av hur belastningen varierar mellan olika platser i landet.

GIS-analysen och diskussionerna under workshopen som genomfördes med sakägare inom projektet visar dock att inte ens denna högupplösta täthetsdefinition (10 pe/hektar) skulle vara drivande för va-utbyggnaden i Sverige och ses inte som någon större utmaning för kommunerna där andra faktorer som lagen om allmänna vattentjänster (LAV), de nya vattentjänstplanerna som ska implementeras 2024 och miljökvalitetsnormerna blir drivande för utbyggnaden av de kommunala spillvattennäten. Artikel 18 i direktivet: ”även mindre orter (under 1 000 pe) kan omfattas av kraven på rening om en riskbedömning påvisar behov av åtgärder” kommer också troligen bli mer drivande i Sverige än tätortskriteriet.

Projektet ser inget behov av att införa någon ny geografisk indelning för de täthetskluster som bildas där flera intilliggande celler har befolkningstäthet över 10 pe/hektar utan menar att nuvarande tätortortsindelningar räcker.