Gotska Sandön är en av landets nio första nationalparker och inrättades år 1909. Många av öns besökare lockas till ön för sin unika natur, med oändliga sandstränder, stora dyner, gamla tallskogar och öns fridfulla lövängen. Förutom att ön hyser en underbar natur som lockar många resenärer så är ön också känd för sina höga naturvärden, med flera för landet unika insekter, svampar och lavar. Men det är ljudkulissen och den ständiga närvaron av tärnor, måsar och trutar, vid öns måsfågelkolonier som sätter prägel på öns tillvaro under vår, sommar och höst. Denna rapport syftar till att skapa ett kunskapsunderlag för fortsatt miljöövervakning av populationerna av de kolonihäckande måsfåglarna på Gotska Sandön. Målet med uppdraget har varit att kartlägga förekomst av de mås-, tärn- och vadararter som förekommer i nationalparkens måsfågelkolonier, samt att presentera lämpliga åtgärdsförslag som kan gynna de kolonihäckande fåglarna. Inventeringen har gjorts på uppdrag av Tomas Johansson, Länsstyrelsen Gotlands län. Detta är den första detaljerade inventeringen som har gjorts på måsfågelkolonierna på Gotska Sandön och utgör en basinventering för fortsatt miljöövervakning av öns måsfågelkolonier. Många kolonihäckande och strändängshäckande fåglar visar en negativ trend och flera arter är rödlistade (Naturvårdsverket 2015, Haas & Green 2018, SLU Artdatabanken 2020). Gotska Sandön hyser troligen en av de större kolonierna i Sverige och eventuellt i Östersjön av den rödlistade arten östersjösilltrut (Larus f. fuscus), men kunskapen om måsfågelkoloniernas tillstånd på ön bristfällig. Muntliga uppgifter berättar om en ”generell minskning av silltrut” på ön, vilket också stöds av fynd i Artportalen som visar på flera förändringar bara de senaste 40 åren (Artportalen 1950–2020). Det finns totalt fem koloniområden (Bredsandsudde, Beckrevet, Säludden, Tärnudden och Varvsbukten). De två största kolonierna är Bredsandsudde och Tärnudden och de utgörs av väl utvecklade flygsandsstränder med stora dynområden. Vid Bredsandsudde har en påtaglig igenväxning av tall skett i kolonins centrala delar. Säludden är också den enda plats på ön som har beträdnadsförbud skapat för att skydda djurlivet (i detta fall sälar). Totalt har sju arter måsfåglar och tre arter vadare påträffats i de fem inventerade måsfågelkolonierna. Sex av de påträffade arterna är rödlistade, varav tre av dessa som sårbara (VU) och resterande som nära hotade (NT); silltrut (VU), gråtrut (VU), havstrut (VU), fiskmås (NT), kentsk tärna (NT) och strandskata (NT). De vanligaste arterna är fisktärna (638 par), silltrut (278 par) och därefter fiskmås (129 par). De individrikaste kolonierna är Tärnudden (med totalt 425 par måsfåglar), Bredsandsudde (med totalt 365 par måsfåglar) och Varvsbukten (med 236 par måsfåglar). Typiskt för kolonierna är att tärnor häckar och lägger sina bon närmast stranden. Fiskmås väljer att lägga sina bon i lite mer tätvuxna sanddyner, eller på de flacka sandhedarna innanför yttersta dynerna. Silltrut och gråtrut föredrar att lägga sina bon vid grå dyner, där mer vegetation finns och sanden är lite fastare. Havstrut lägger sina bon både vid stenstränder och vid liknande miljöer som övriga trutar. 

Några generella antaganden som man kan göra utifrån inventeringsresultaten om man jämför med fynd i Artportalen (sökperiod 1950–2020) är att måsar och trutar minskar, medan antalet tärnor ökar (liksom landet i övrigt). Orsaken till tärnornas förmodade ökning kan sannolikt bero på en ökad mängd småfisk (spigg, med mera) i Östersjön. Storskaliga minskningar av måsfåglar, särskilt av arterna silltrut, havstrut och gråtrut, har konstaterats under en längre tid (Hyvärinen et al. 2019, SLU Artdatabanken 2020). Sannolikt finns flera samverkande faktorer som påverkar bestånden negativt. Samtidigt finns lokala orsaker som påverkar bestånden. Den pågående igenväxningen av dynmiljöerna kan innebära att mängden tillgänglig yta i en koloni kan minska. Den ökade igenväxning vid Bredsandsudde har medfört att sikten har försämrats, vilket medför att predatorer i form av rovfåglar lättare kan ”smyga” sig in i kolonin. Under våren 2020 observerades predation från kungsörn och havsörn på silltrut. Antalet par gråkråka har troligtvis också ökat på Gotska Sandön (personlig observation). 

Mänsklig störning är också en faktor som har visats kunna påverka häckningsframgången och lokala populationsförändringar på måsfåglar med förlust av kolonier (Lloyd et al. 1975, Veen 1977, Yates 2014). Följande åtgärdsförslag föreslås: ▪    För att minska igenväxning med träd och minska predation (av kråka och örnar) i kolonierna behövs skötselåtgärder, vilka också är angivna i Gotska Sandöns skötselplan (Naturvårdsverket 2018). Högst prioritet att genomföra denna åtgärd är vid Bredsandsudde.▪    Tydlig information, med skyltsystem och genom införandet av restriktioner; till exempel genom att inrätta tillträdesförbud vid kolonierna, i form av fågelskyddsområden.▪    Fågelskyddsområden bör omfatta strandzonen för att inte strandhäckande fåglar ska störas.▪    Fågelskyddsområden bör också omfatta den period som fåglar häckar, förslagsvis 1 april till och med 31 juli.▪    Genomför åtgärder för att etablera kentsk tärna som häckfågel på ön, exempelvis genom att med hjälp av placerade vettar locka dit arten (en metod som har använts bland annat i Skåne). Särskilt effektivt är det att använda vettar i kombination med uppspelning av lockläten. Vettar bör placeras vid Tärnudden och Bredsandsudde.

Följande förslag till fortsatta inventeringar föreslås: ▪    Fortsätta inventera och bevaka måsfågel- och vadarpopulationerna på Gotska Sandön, med årliga inventeringar, eller inventeringar vartannat, eller vart tredje år.▪    Möjlig komplettering att inventera ungfåglar under sommarhalvåret för att studera häckningsframgång.