Här undersöker vi hur älgpopulationens storlek förändrats sedan den nya älgförvaltningen infördes jaktåret 2012/13, samt hur populationsmålen, avskjutningsmålen och avskjutningen förhållit sig till varandra. Vidare undersöker vi hur antalet tallar per hektar och andelen tallar som skadats av vilt förändrats sedan den enhetliga älgbetesinventeringen infördes jaktåret 2014/15, samt sambanden mellan älgtäthet, talltäthet och andel skadade tallar. Vi använde data från Skogsstyrelsens Älgbetesinventering ÄBIN och en ny skattningsmetod för älgtäthet som bygger på avskjutningsdata och de älgobservationer som jägarna samlar in under älgjakten. Den svenska älgpopulationen minskade från c:a 287 000 till c:a 260 000 älgar efter jakt under 2014/15–2020/21. Populationsmålen på älgförvaltningsområdesnivå nåddes med 3–6 års eftersläpning. Sambanden mellan nyttjandegraden av avskjutningsmålen och måluppfyllnad av täthetsmålen var svaga.

Jämförelser mellan populationstätheter skattade med den nya metoden och bedömda populationstätheter från älgförvaltningsplanerna visar att älgförvaltningen tenderat att överskatta populationen vid låga tätheter och underskatta populationen vid höga tätheter. Den nya beräkningsmodellen medger enhetliga underlag och en större precision och noggrannhet i planarbetet inom älgförvaltningen. Talltätheten i inventerade bestånd ökade i södra Sverige under perioden och där minskade även skadorna. Jämförelser av den relativa betydelsen av älgtäthet och talltäthet för andelen skadade tallar visade att talltätheten genomgående hade större betydelse för skadebilden än älgtätheten på lokal, regional och nationell skala. 

Resultaten visar på en avsevärt större slumpmässig mellanårsvariation i antal tallar per hektar och i andelen årsskadade tallar, jämfört med variationen i älgtäthet. Den stora mellanårsvariationen i andelen skadade tallar gör att det kan ifrågasättas om det är lämpligt att fastställa förvaltningsmål för älgpopulationens storlek enbart baserat på andel skadade tallstammar enligt ÄBIN, mätt med dagens metod och inventeringsinsatser. Särskilt som sambanden mellan älgtäthet och skador är svaga. Lämplig tidsmässig och rumslig skala för både ÄBIN och för inventeringsmetoder för älgtäthet bör utvärderas parallellt och anpassas inom samförvaltningen av älgskog. Samtidigt bör konkurrens om foder mellan olika hjortvilt och skador på skog studeras vidare i ett landskapsperspektiv och definitionen av ekosystembaserad förvaltning ses över.