Användningen av fosforinnehållande mineralgödselmedel har minskat i svenskt jordbruk sedan 1970-talet och är nu nere på samma nivåer som i början av 1900- talet. Den minskade lönsamheten i ekonomin i fosforgödslingen bekräftades i en rapport från Sveriges Lantbruksuniversitet 1983, Växtnäring i jordbruket, Produktionsekonomiska analyser av gödslingsförsök. Produktionsekonomiska analyser är dock tidsbundna och de måste uppdateras med ny kunskap. Denna rapport har motsvarande syfte som föregångaren, att utifrån produktionsekonomiska analyser särskåda fosforgödslingen. De rekommendationer som anges i rapporten Riktlinjer för Gödsling och Kalkning (Statens Jordbruksverk) håller väl enligt den genomgång som gjorts, innefattande nya försöksresultat och aktuella priser. Rekommendationerna baseras på jordanalyser där P-AL värdet fastställts. Emellertid blir det vissa reduktioner i klass IV beroende på att här läggs mer fokus på P-AL-värde än på klass. Vidare har en särskild beräkning för höstvete gett lägre rekommendation än för t. ex. korn. Jordar med höga fosfortillstånd ska gödslas mindre än ersättning och därmed "byggas ner". Ingen av våra vanliga grödor (inklusive sockerbetor och potatis) har nytta av att P-AL hålls över 10. Högre P-AL kan ses som en resurs att använda. För stråsäd och vall är underhålls-P-AL lägre (ca 6 med dagens priser) vilket specificeras i rapporten. Det P-AL som är mest ekonomiskt att underhålla är avhängigt av prisförhållanden. Rimligt tänkbara variationer gör dock inte mer än 1-2 P-AL-enheter. I rapporten framräknas det P-AL där under givna prisförhållanden en ersättningsgiva ger en skördeökning som betalar kostnaden (underhålls-P-AL). Vid lägre fosfortillstånd betalar det sig att gödsla mer än ersättning, vilket också får konsekvensen att P-AL stiger. Vid högre fosfortillstånd ska man gödsla mindre än ersättning, vilket gör att P-AL sjunker. Men det ska observeras att detta ”underhålls-PAL” inte är ett mål som snabbt ska nås med speciella insatser. Med angivna rekommendationer kommer man på väg, och det räcker. En ren uppgödslingsåtgärd lönar sig endast till mycket krävande grödor om inte marken är mycket fosforfattig. Det ska observeras att underhållet ska ersätta det som tas bort av hela odlingen. Om man väljer att inte fosforgödsla t ex höstvete ett år får höstvetets bortförsel kompenseras andra år, om fosfortillståndet inte är såpass högt att det med fördel ska byggas ned. I underhåll inkluderas stallgödsel etc. Beräkningar och slutsatser gäller normala mineraljordar med rekommenderat pH-värde. Alkaliska jordar, sura jordar och organogena jordar fordrar lokalt anpassade rekommendationer. Beräkningar måste bygga på mätningar, i detta fall skördedata. I tillägg finns påverkan på tidighet, jämnhet osv., som kan ha betydelse särskilt vid låga fosfortillstånd. Detta kan leda till att nackdelen med låga fosfortillstånd är större än vad beräkningarna visar. Lokal erfarenhet och kunskap måste modifiera allmänna samband.