Det finns en stor mängd platser i Sverige för vilka efterbehandlingsinsatser kan vara aktuella. Hittills har statens kostnader för efterbehandling av förorenade områden varit i storleksordningen en miljard kronor men för att åtgärda de mest allvarligt förorenade områdena kommer det uppskattningsvis att krävas ytterligare ca 60 miljarder kronor. I en hållbar utveckling anses de ekonomiska aspekterna utgöra en viktig dimension, tillsammans med de ekologiska och social-kulturella dimensionerna. Det skulle vara till stor hjälp att utveckla verktyg för att prioritera bland tänkbara insatser – både inom och mellan platser - så att en sund och hållbar hushållning sker av samhällets begränsade resurser. I projektet Kostnadsnyttoanalys som verktyg för prioritering av efterbehandlingsinsatser beskrevs hur ekonomiska värderingar av riskförändringar kan användas i kostnadsnyttoanalys för att uppskatta huruvida en efterbehandlingsåtgärd är samhällsekonomiskt lönsam eller inte. En naturlig fortsättning är att utarbeta arbetssätt som innebär att ekonomiska faktorer kan vägas samman med andra faktorer som rör de social-kulturella och ekologiska dimensionerna. Ett verktyg för att kunna göra en sådan sammanvägning på ett strukturerat sätt är multikriterieanalys (MKA). MKA har sitt ursprung i beslutsteori och har använts med framgång inom flera olika områden, bl.a. efterbehandling av förorenade områden. Metodiken är ett strukturerat angreppssätt för att beskriva hur väl olika alternativa åtgärder uppfyller ett eller flera önskade syften. Syftena beskrivs med ett antal kriterier som definieras i analysen. Varje kriterium värderas för sig på lämpligt sätt och därefter vägs de ingående kriterierna samman till en samlad bedömning. På detta sätt kan man bedöma hur väl syftena uppfylls för vart och ett av alternativen och ett lämpligt alternativ kan identifieras. Syftet med denna rapport är att (1) föreslå en metodik och arbetsgång för multikriterieanalys (MKA) som kan användas för att jämföra olika efterbehandlingsalternativ med avseende på ekologisk, ekonomisk och social-kulturell hållbarhet, samt (2) exemplifiera användning av MKA-metodiken genom en fallstudie. MKA-metodiken som föreslås i denna rapport är baserad på en kombination av en s.k. linjär additiv metod och en icke-kompensationsmetod för att kunna rangordna alternativ, respektive utesluta alternativ som inte uppfyller uppsatta kriterier på hållbarhet. Den föreslagna metodiken baseras bl.a. på begreppen stark och svag hållbarhet. Det finns en omfattande vetenskaplig diskussion om möjliga och specifika definitioner av hållbar utveckling. En distinktion kan göras mellan stark och svag hållbarhet, enligt hur dessa begrepp definieras av ekonomer. Stark hållbarhet innebär att inget kapitalslag (naturkapital, tillverkat kapital eller humankapital) minskar över tiden, dvs. kompensation mellan olika kapitalslag accepteras inte. Svag hållbarhet, å andra sidan, innebär att summan av samtliga kapitalslag (per capita) inte minskar över tiden. Detta innebär att en minskning av ett kapitalslag kan kompenseras med en ökning av ett annat. I den föreslagna metodiken används detta synsätt, i överförd betydelse, även på den ekologiska och på den social-kulturella dimensionen. Metodiken ger information om de studerade åtgärdsalternativen kan bidra till en utveckling i riktning mot stark eller svag hållbarhet. En rangordning görs dessutom av de studerade alternativen med avseende på hållbarhet. Beslutsfattaren kan med den föreslagna MKA-metodiken som stöd därmed välja efterbehandlingsalternativ utifrån två olika grader av hållbarhet: 1. Det mest hållbara alternativet utifrån en riktning mot stark hållbarhet, där negativa effekter undviks för alla nyckelkriterier. 2. Det mest hållbara alternativet utifrån en riktning mot svag hållbarhet där negativa effekter för vissa nyckelkriterier kan tillåtas kompenseras med positiva effekter för andra nyckelkriterier. Syftet med metodiken är således dels att identifiera hållbara alternativ, dels att rangordna alternativen. Detta görs genom att ett antal nyckelkriterier värderas för varje hållbarhetsdimension och för varje efterbehandlingsalternativ. Därefter beräknas ett hållbarhetsindex som speglar alternativets bedömda hållbarhet. I rapporten redovisas en exempeltillämpning på metodiken. Även ett förslag till stegvis arbetsgång presenteras. Avsikten är att metodiken ska vara tydlig och relativt enkel att tillämpa. Rapporten har finansierats av Naturvårdsverket genom kunskapsprogrammet Hållbar Sanering.