Målet med detta projekt är att belysa om storskaliga vindkraftsparker och anslutande sjöförlagda kablar påverkar lekvandrande ål (blankål). Ingen av dessa anläggningar förväntas vara definitiva vandringshinder, utan möjlig påverkan skulle kunna vara en fördröjning hos en större eller mindre andel av den vandrande ålen. Varje fördröjning är av betydelse för blankålen som på en och samma energireserv ska vandra en sträcka på närmare 750 mil från Östersjön för att sedan leka i Sargassohavet. Under den långa resan äter ålen ingenting, utan får sin energi från de fettreserver den lagrat upp under ett långt liv som gulål.

Rapporten är fördelad på två delprojekt som redovisas separat. Telemetri med individmärkta ålar har använts dels för att följa blankålars vandring och beteende vid Lillgrunds vindkraftpark i Öresund, dels vid en 130 kV växelströmskabel, mellan fastlandet och Öland. Ölandskabeln användes som modell för vindkraftparkers kabelsystem. Rapporten om delprojektet om Lillgrunds vindkraftpark är samordnad med slutrapport för kontrollprogram för fisk och fiske utförd på uppdrag av och finansierat av Vattenfall Vindkraft AB.

Vindkraftparken på Lillgrund omfattar 48 stycken 2,3 MW generatorer, en transformatorstation, samt kablar mellan vindkraftverken och mellan transformatorn och land. Totalt ingick över 300 akustiskt individmärkta ålar i försöket och av dessa bidrog drygt en tredjedel med användbar information för analyserna. Försöken under baslinjestudien, undersökningarna före idrifttagandet (referensstudien), påbörjades i liten skala år 2001 och fortsatte till år 2005 (se Lagenfelt m fl 2006), men huvuddelen av ålarna märktes och följdes under driftfasen 2008–2010. De märkta ålarna sattes ut söder om Lillgrund och vindkraftparken. Därefter mättes tiden för ålarnas förflyttning till en östvästlig transekt med registrerande mottagare tvärs genom norra delen av vindkraftparken. Även den geografiska fördelningen registrerades, det vill säga var i transekten ålarna passerade. För att få en mer detaljerad bild av ålarnas vandringsbeteende användes fyra transekter år 2010, tre transekter söder om och en norr om vindkraftparken.

En tredjedel av alla ålar passerade transekten både under baslinjestudierna 2001–2005 och vid studierna under driftfasen 2008–2009. Den största andelen ålar passerade i den djupare delen av transekten vid farleden Flintrännan, nära den danska gränsen vid Drogden, både under driftfas (31 %) och baslinje (43 %). En något större andel av ålarna registreras som passerande i transektens östligaste del nära Klagshamn under driftfasen (14 %), jämfört med baslinjeperioden (5 %). Ett avvikande beteende som förekom under driftfasen var att enstaka individer vandrade tillbaka till utsättningsområdet. Det vanligaste beteendet under försöken 2010 var att ålen registrerades i rörelse söder om vindkraftparken med mer eller mindre nordlig kurs utan att sedan registreras norr om densamma.

Spridningen i tidsåtgång för ålarnas förflyttning från utsättningsområde till passage av transekten genom vindkraftparken var mycket stor (från 4 till över 1000 timmar). Ingen statistisk skillnad gick att säkerställa i förflyttningstid (mätt som medianvärde), mellan perioder med låg produktion i vindkraftparken (under 20 % av den maximala) och perioder med hög produktion (över 20 %) eller för individer som passerade genom eller utanför området för vindkraftparken.

Även om ålarna inte uppvisade något gemensamt, statistiskt signifikant beteende, kan förändringar i vandringsmönster finnas hos enskilda individer. Tendensen till spridning mot längre förflyttningstider vid större produktion (> 20 %) skulle kunna tyda på att vissa ålar påverkas av vindkraftparken. Andelen ålar med en förflyttningstid över en vecka (168 timmar) var 48 % under perioder med högre produktion (över 20 %) jämfört med 28 % vid lägre produktion. Ingen skillnad i passagernas fördelning inom respektive utanför området för vindkraftparken går att visa. Ålarna visade dock en tendens till att registreras vid färre tillfällen än förväntat innanför vindkraftparken vid låg produktion (<20 %) och vid fler tillfällen än förväntat vid högre produktion (> 20 %). Ojämnheterna i fördelning, utifrån förväntat, skulle kunna tyda på att ålen har svårare att navigera förbi vindkraftparken vid högre produktion. Vandringshastigheten uppvisade inget linjärt samband med storleken på produktionen i vindkraftparken.

I och med ett ökande antal växelströmskablar på havsbotten, genom bland annat havsbaserad vindkraft och kraftöverföringen till land från dessa, ökar risken för en påverkan på fiskarter som använder sig av det jordmagnetiska fältet för navigering eller som är känsliga för elektriska och magnetiska fält.

Vid studien av växelströmsförbindelsen mellan fastlandet och Öland märktes totalt 60 blankålar, som släpptes norr om kabeln för att få vandra söderut genom Kalmarsund. Simhastigheten mättes mellan fyra transekter med cirka fyra kilometers mellanrum och med kabelsystemet i mitten av arrangemanget. Ålarnas observerade simhastighet korrigerades för den uppmätta strömmen i sundet. Ålarnas hastighet var signifikant lägre i delområdet med kabeln än i de båda andra områdena norr och söder om denna. Den genomsnittliga fördröjningen vid passage av kabeln var 40 minuter. Den observerade simhastigheten minskade vid ökande elektrisk ström i kabeln.