Hammerstaån ligger inom Nynäshamns kommun. Ån rinner upp i området kring Vädersjön och rinner därefter via våtmarken f d Lövsjön, genom sjön Muskan och mynnar till slut i Sittuviken, en vik av Östersjön (se figur 1 a, sid 6). Inom Hammerstaåns avrinningsområde ligger även Grindsjön, en för trakten stor och djup sjö med låga närsalthalter. Hammerstaån brukar kallas Lillån uppströms Muskan och Muskån nedströms sjön. Muskån är en av Stockholms läns havsöringsåar. Hammerstaöringen är en unik stam, som är mycket värde­full. Hela dalgången längs Muskån är av riksintresse för naturvård. Nedre de­len är nu avsatt som naturreservat (Häringe-Hammersta). Delar av dalgången utgör även riksintresse för kulturminnesvärd. Hammerstaåns avrinningsområde (AVO) omfattar 100 km2 varav 19% utgörs av öppen mark och 69% av skogsmark (se tabell 1, sid 9). Den största punkt­källan i vattensystemet utgör utsläppet av renat avloppsvatten via Osmo re­ningsverk. Utsläppet sker till en invallad vik av sjön Muskan. Verket har för när­varande en belastning av 3 400 pe. Uppströms Muskan i Grödbyån (ett biflöde till Lillån) sker ett utsläpp av renat avloppsvatt·en via Grödby reningsverk (340 pe). Vid Grindsjön har FOA ett reningsverk dimensionerat för 200 pe. Hammer­staån är dessutom recipient för punktutsläpp i form av enskilda avlopp från drygt 400 permanenthus och ca 500 fritidshus. Medelvattenföringen i Ham­merstaåns mynning 1977-1986 var 0,86 m3/s, vilket motsvarar 8,6 Vs·km2 (be­räkningar av SMHI enligt PULS-modellen). Detta flöde är något för högt då ingen hänsyn har tagits till den avledning av vatten till Älvviken som sker från Muskan. Denna avledning utgörs av ca 2,5 • 1 Q6 m3 årligen. För att möjliggöra denna avledning är Muskan reglerad. I vattendomen fastställs minimivatten­föringen ur Muskan till Muskån till 50 I/s. Vid beskrivning av vattenkvaliteten tillämpas terminologi och klassgränser i enlighet med naturvårdsverkets bedömningsgrunder (SNV allmänna råd 90:4). Vattnet i större delen av Hammerstaån kan karakteriseras som mycket näringsrikt. Det var dessutom starkt grumligt och starkt färgat. Ett mycket syre­fattigt tillstånd karakteriserade Lillån och Grödbyån; medan syretillståndet i Muskån var syrefattigt till svagt syrefattigt i de nedre delarna. Buffertkapacite­ten mot försurning var myc_ket god, dvs alkalinitet och pH var höga i större de­len av Hammerstaån. I den naturligt sura Transjön var dock buffertkapaciteten svag. De genomsnittliga totalfosforhalterna (17-157 µg P/1) i Hammerstaån var i de flesta provpunkterna betydligt högre än 50 µg/1, som är nedre gränsen vid vilket inlandsvatten karakteriseras som mycket näringsrikt. Den allra högsta halten återfanns i Grödbyåf.1. Nedströms Muskan ökade fosforhalten i ån från dammen mot mynningen. Okningen var mest markant mellan provpunkterna Vretafors och Ekeby (se figur 8, sid 22). Den lägsta fosforhalten i nuvarande provpunkter återfanns i Grindsjön och den näst lägsta (43 µg/1) i Muskan. År 1987, när prover togs även i Långsättraån, återfanns de näst lägsta fosfor­halterna där. Höga kvävehalter (0,84-1,3 mg N/1) återfanns i större delen av Hammerstaån. De allra högsta kvävehalterna i ån (5,0 mg/I) återfanns i Grödbyån nedströms eningsverket. Kvävehalten i Grindsjön var låg (ca 0,4 mg/I). Under åren 1987, 1989 och 1990 transporterades årligen 0,99-2,4 ton fosfor samt 14-35 ton kväve via Hammerstaån ut i Sittuviken. Transporterna var lägst _under lågflödesåret 1989 och högst 1990, då vattenföringen var högst. Av den totala fosfortransporten utgjorde andelen löst fosfor ca 40-65%, medan nitrat­kvävet svarade för ca 40-55% av den totala kvävetransporten. En schablonmässig beräkning av källorna till Hammerstaåns fosforbelastning visar att tillskottet från de enskilda avloppen utgör den största källan (ca 36%) av åns totala belastning. Fosforutsläppen via reningsverken är betydligt mind­re. Den näst största fosforkällan (31 %) utgör förlusten från skogsmark. Där­efter kommer förlusten från öppen mark, som svarar för 23% av den totala be­lastningen. Tillskotten från skogsmark respektive öppen mark utgör nästan lika stora källor för Hammerstaåns kvävebelastning, ca 30% vardera. Kväveutsläppen via reningsverken svarar för 25% av den totala belastningen. De uppmätta fosfortransporterna var 1987 och 1989 betydligt lägre än den schablonmässigt uppskattade. 1990 var transporten 1,5 gånger schablon­värdet och då var förlusten frän öppen mark åns största fosforkälla förutsatt att inga okända fosforkällor finns i Hammerstaäns avrinningsområde. Slamtrans­porten var hög i ån 1990 och en stor del av fosforförlusten bestod sannolikt av partikelbunden fosfor. Kvävetransporterna var alla tre åren betydligt lägre än den schablonberäknade belastningen. Så var fallet även 1990 då kvävetrans­porten i många andra Stockholmsåar var mycket hög. Beror de låga transpor­terna i Hammerstaåns mynning på att närsaltförlusterna från Hammerstaåns tillrinningsområde är mycket lägre än använda schablonvärden eller på att närsaltretentionen i ån hög? En be:&ki·iinQ av närsalttranspo:·tcrn3 till och frän sjör Muskan visar att retPn­tionen i Muskan var hög. Av det kväve som tillfördes sjön årligen kvarhålls och elimineras 35-50% i sjön. Detta kan ske genom upptag i växter, sedimentation av partiklar samt denitrifikation (bakteriell omvandling av nitrat till kvävgas och därmed en förlust till luft). Kväveretentionen var lägst 1990, då transporten var högst. Även fosforretentionen i Muskan var hög. År 1987 och 1990 var den ca 50 respektive 40%. 1989 var fosfortillförseln till Muskan mycket låg och reten­tionen var endast 12%. Muskans fosforbelastning är för hög (se figur 13, sid 35) och frågan är hur länge sjön kommer att fortsätta att fungera som en när­saltfälla.En jämförelse mellan Muskån och Lillän visar att Muskåns avrinningsområde kännetecknas av en mycket hög arealförlust av fosfor. Fosfortransporten i Muskån var alla är högre än den schablonberäknade, speciellt 1990 då den var 3,2 gånger schablonen. Om allt detta fosforöverskott härrör frän förluster från öppen mark inklusive jordbrukets punktkällor blir arealförlusterna för de tre åren 0,66, 0,42 och 1,7 kg P/ha. En annan bidragande orsak till de höga fosforförlusterna kan dock även vara att reningen hos de enskilda avloppen är sämre än vad som förutsatts. Kvävetransporterna i Muskån var betydligt lägre än schablonen 1989, men något högre 1987 och 1990. Arealförlusterna av kväve från öppen mark 1987 och 1990 kan uppskattas till 11 respektive 12 kg N/ha. I Lillån var närsalttransporterna lägre än schablonerna 1987 och 1989. 1990 var fosfortransporten 1,5 gånger schablonen, medan kvävetransporten var ungefär lika stor som schablonen. I Lillån ligger våtmarken f d Lövsjön, som kan bidra till en närsaltreduktion i åvattnet genom upptag i vegetationen, sedimentation och denitrifikation. Med hänsyn tagen till de miljömål som finns uppställda i miljövårdsprogram­met för Stockholms län, bör fosforhalten i Hammerstaåns mynning på lång sikt minskas till högst 38 µg/I och på kort sikt minskas till högst 57 µg/1. Totalfosfor­halten i mynningen varierade under 1987-1990 mellan 70-83 µg/1. Motsvaran­de halt i Lillåns mynning (inloppet i Muskan) var ca 70 µg/I, medan halten i Muskan (40 µg/I) ligger under det kortsiktiga målet på grund av den retention som sker i sjön. Nedströms Muskan sker följaktligen ett så stort fosfortillskott att halten i mynningen kommer att vara betydligt högre än 57 µg/1. Fosfortill­skottet nedströms Muskan borde de studerade åren ha varit 30-50% lägre för att målet skulle ha uppnåtts. Det är även viktigt att minska halten i Lillån, då Muskan bör avlastas och större delen av fosfortillförseln till Muskan sker via Lillån. När totalfosforhalten överstiger 25 µg/I anses inlandsvatten vara näringsrika och risken för massutveckling av blågrönalger i sjöarna är stor. Muskan, Vädersjön och Transjön ligger över denna gräns. Med tanke på Muskans funktion som vattentäkt och mycket stora betydelse för rekreation vore en minskning av fosforhalten i sjön önskvärd.