Naturreservat kan betraktas som ekologiska öar i en alltmer påverkad omgivning och därmed bedömas utifrån öbiogeografisk teori. Innebörden av denna teori, som beskriver sambandet mellan ö-storlek och artantal med utgångspunkt från invandrings- resp. utdöendehastigheter presenteras, liksom den debatt som uppstått kring teorin. Analyser demonstrerar ö-teorins giltighet för o lika organismgrupper (fiskar, skalbaggar, kärlväxter) i Sverige. De teoretiska konsekvenserna av förändringar av reservat ytor för antalet fågelarter diskuteras, samt den konflikt som råder mellan intressen företrädande dagens produktionslandskap och ur ö-teoretisk synvinkel önskvärd bildning av reservat. Det aktuella antalet svenska reservat och deras yta, storleksfördelning, former och lokalisering är i ringa samstämmighet med ö-teorin. För att i framtiden ha kvar ett så varierat växt- och djurliv som möjligt måste den totala reservatsytan öka. Man bör avsätta fler större reservat än små, och minska avstånden till andra reservat genom att skapa nya småreservat eller biotopkorridorer. Reservat bör ha så liten omkrets i förhållande till yta som möjligt och vidare, ej nödvändigtvis vara anpassade till aktuella ägogränser.