Barmarksinventeringar av utter i Västernorrlands län utfördes första gången höstarna 1989 och 1990. Under inventeringen hittades säkra spår efter utter vid 106 av de 754 besökta lokalerna. Detta motsvarar en relativ täthet på 14 procent av lokalerna med säker utterförekomst. Samtliga lokaler med utterspår återfanns då i inlandet.
Vid återinventeringen som gjordes hösten 2002 och 2003 inventerades samma lokaler. Av totalt 754 lokaler visade 194 på spår av utter (26 procent). Under den sista inventeringen 2014-15 återinventerades samma lokaler igen, totalt visade 568 (75 procent) spår av utter. Ökningen av utterförekomst är statistiskt signifikant och överensstämmer med flera andra utterinventeringar i norra Sverige.
Förutom en positiv ökning av andelen lokaler med utterförekomst så visar resultaten även på en ökad geografisk spridning av utter i länet, bland annat så har det skett en återetablering så att arten idag finns i hela länet. Indalsälvens dalgång samt kustområden i Kramfors, Härnösand, Timrå och Sundsvall var de områden som återetablerades sist.
Vid länets utterinventeringar 2002-2003 och 2014-2015 beskrevs alla funna minkfällor. Resultaten visade att 42 procent av fällorna inte var av godkänd modell samt att bara 8 procent var märkta. Detta visar att det finns ett informationsbehov inom jägarkåren om vad som gäller vid fällfångst. Information kan hjälpa till att undvika framtida felfångst.
Att arten nu har återetablerat sig i hela Västernorrlands län är ett tecken på ett lyckat miljöarbete de senaste decennierna.