Under fältsäsongen 2004 genomförde Länsstyrelsen i Västernorrland en inventering av brandfält i Västernorrlands-, Jämtlands- och delar av Gävleborgs län, i syfte att ta reda på statusen för de två arterna av tallkapuschongbaggar.Totalt inventerades 154 brandfält och tallkapuschongbaggar hittades på 91 av dessa brandfält. Slät tallkapuschongbagge, Stephanopachys linearis, hittades ensam på 68 av dessa. Grov tallkapuschongbagge, Stephanopachys substriatus, hittades ensam på endast tvåbrandfält, medan däremot 20 brandfält hade båda arterna och på ett brandfält hittades en obestämd tallkapuschongbagge (larver och puppor).I samband med inventeringen gjordes också en kvalitetskontroll av brandfälten. Syftet medkontrollen var att se hur väl brandfälten motsvarar de krav på substrat som tallkapuschongbaggarnahar. Dessa två arter utvecklas främst i pågående brandljudsbildningar dvs. begränsade skador i trädens tillväxtskikt (kambiet) som uppstår genom att branden lokalt hettat upp kambiet under barken till mer än 60 C°. Dessa uppstår oftast nertill på stammen och på läsidan. Trädet försöker sucesivt övervalla med ny bark samtidigt som skalbaggarna och deras larver gnager i gränsen mellan död och levande vävnad. Denna kamp mellan trädet och skalbaggarna tar oftast slut efter tre-fem år, men kan i vissa fall fortgå i decennier.Den släta tallkapuschongbaggen föredrog signifikant tall och den grova gran. Ingen av arterna var tydligt beroende av träddiameter eller beskuggning. Den släta arten fanns i högre grad i områden som brunnit med hög intensitet, med stor andel lämpligt substrat (dvs. levande barrträd med brandljudsbildningar) samt om avståndet till närmaste förekomst var kort (<= 10 km). Arten fanns oberoende av det brända områdets areal eller ålder. För den grova tallkapuschongbaggen fanns inget positivt beroende av brandintensitet, vilket kan bero på att den föredrar brandskadad men levande gran, som ju annars väldigt lätt bränns ihjäl. Däremot var den positivt korrelerad med andelen lämpligt substrat. Den grova tallkapuschongbaggenförekom oftare på äldre brandfält vilket kan tyda på att den sprider sig långsammare i landskapet. Det senare kan bero på dess lägre populationsstorlek. Även fördenna art fanns ett signifikant, men inte lika tydligt, samband med avstånd till närmsta annan förekomst. Båda arterna fanns i högre grad i tre kärnområden: Sollefteå kommun i centrala Ångermanland, Ånge kommun i västra Medelpad samt ett område i sydöstra Härjedalen in ivästra Hälsingland. De senare två områdena kan i stort sett betraktas som ett sammanhållet område. Arterna saknas helt i kustlandet. Inventeringen visar att de flesta brandfält inte har den kvalitet som gynnar tallkapuschongbaggar i någon större utsträckning. Visserligen fanns arterna på mångabrandfält, men i allmänhet i mycket små populationer. Små förbättringar i genomförandet av själva bränningen kan ge mycket stora förbättringar för de brandberoende och brandgynnade arterna. De flesta brandfält utgjordes av slutavverkade områden med sparsamt med lämnadeträd. Generellt var bränningens markpåverkan och intensitet låg. En viktig slutsats är även attintensiteten i större grad bör styras utifrån dominerande trädslag dess grovlek och medelhöjd, så att maximalt med överlevande träd med brandljudsbildningar skapas.