SAMMANFATTNING

Den marina mjukbottenfaunans sammansättning är en av de parametrar som under en lång följd av

år använts inom miljöövervakningen, både i Sverige och utomlands. Redan på 1920-talet utfördes

standardiserade provtagningar av mjukbottenfauna på ett antal kustnära lokaler, bl.a. runt Gotland.

De flesta av dessa provtagningsstationer kom senare att ingå i det nationella miljöövervakningsprogrammet

(PMK) för mjukbottenfauna. När nu ett regionalt miljöövervakningsprogram

med bottenfauna i Gotlands kustvatten initieras var målet att använda gamla provtagningsstationer

i så stor utsträckning som möjligt. Därutöver valdes ett ytterligare antal provtagningsstationer

ut för att studera de lokala förhållandena i några områden, nämligen Fårösund,

Vägumeviken, Burgsviken och Klinteviken.

Mjukbottenfaunans sammansättning utgör ett mycket bra mått på ett vattenområdes miljöstatus,

eftersom de bottenlevande organismerna är förhållandevis stationära och relativt långlivade och

därmed väl speglar miljöförhållandena på platsen över en längre tid. Olikheter i miljökänslighet

mellan olika bentiska taxa har utnyttjats till att ta fram ett s.k. bentiskt miljökvalitetsindex (Benthic

Quality Index, BQI). Enligt EU’s vattendirektiv ska miljökvalitén i varje vattenområde klassas till

någon av de fem klasserna Hög, God, Måttlig, Otillfredsställande och Dålig. Denna bedömning görs

lämpligen med utgångspunkt från flera olika parametrar, bl.a. bottenfaunans sammansättning.

Klassgränserna för en bedömning utifrån bottenfaunans sammansättning grundar sig på beräknade

BQI-värden och är olika för olika vattenområden.

Sedimentprover för kvantifiering av mjukbottenfauna togs i maj 2006 på totalt 31 stationer runt

Gotland på djup mellan 6 och 100 m. Av dessa utgör 15 stycken ”gamla” provtagningsstationer med

tillgängliga bottenfaunadata från minst ett tillfälle under 1920-talet, 1970-talet eller 1980-talet. Utöver

dessa ”ordinarie” stationer valdes fyra områden ut för undersökning enligt ovan.

Två av de 31 stationerna, som låg under haloklinen, uteslöts ur sammanställningarna, eftersom dessa

inte kan anses som representativa för området i övrigt. De flesta stationerna hade sandiga sediment

av olika beskaffenhet.

Miljökvaliteten i de specialstuderade områdena Vägumeviken och Klinteviken bedömdes, med

utgångspunkt från bottenfaunans sammansättning, som god, men till följd av förhållandevis höga

tätheter av fjädermygglarver, med ett lågt miljöklassningsvärde, och låga tätheter av kräftdjur, med

höga miljöklassningsvärden, gjordes bedömningen att vattenkvaliteten i Fårösunds är sämre.

I det fjärde specialområdet Burgsviken togs, p.g.a. sedimentets beskaffenhet, för få prover för att en

samlad bedömning av miljökvaliteten skulle kunna göras.

Den samlade bedömningen av miljökvalitén utifrån bottenfaunans sammansättning på de 13

”gamla” provtagningsstationerna över haloklinen var att miljökvaliteten i Gotlands kustvatten är

god. En jämförelse med äldre data från 1920-talet, 1970-talet och 1980-talet, antyder att

miljökvaliteten är ungefär densamma som under 1920-talet, dvs. har varit god under hela denna

period. Det genomsnittliga miljöindexvärdet på de undersökta stationerna har dock sjunkit

kontinuerligt sedan början av 1980-talet, vilket är oroväckande. Det är därför viktigt att följa upp

den fortsatta utvecklingen. Av vikt är också att bevaka den lokala miljökvaliteten i Fårösund och att

försöka finna förklaringar till de låga indexvärden som noterades fr.a. i området närmast Fårösunds

samhälle.