IVL har på uppdrag av Naturvårdsverket genomfört en screening av ftalater. De två substanser som ursprungligen ingick i studien var di-isononylftalat (DINP) och di-isodecylftalat (DIDP). Dessa är de två ftalater som är vanligast förekommande som mjukgörare i EU idag. De är högmolekylära och har relativ hög persistens och antas vara ganska orörliga i miljön. Som grupp hör dock inte ftalater till de mest långlivade kemikalierna. Vissa studier indikerar även carcinogena effekter av DINP, men det är inte helt klarlagt. Tillsammans med di-n-oktylftalat (DNOP) får DINP och DIDP inte förekomma i barnleksaker som kan stoppas i munnen i halter över 0.1 % (summan av de tre). Utöver DINP och DIDP inkluderades även di-(2-etyl)hexylftalat (DEHP) som jämförelsesubstans. Denna var tidigare den mest använda ftalaten men har till stor del ersatts av de två förstnämnda. Även adipaten di-(2-ethyl)hexyladipat (DEHA) inkluderades i mätningarna. Denna ingick i ett tidigare screeningprogram (Remberger et al., 2005) och är en mjukgörare som i många fall ersatt DEHP. I luftproverna analyserades ytterliggare fyra ftalater; di-etylftalat (DEP), di-iso-butylftalat (DIBP), di-n-butylftalat (DBP) samt butylbensylftalat (BBzP), då dessa ämnen tidigare bestämts i luftprover och analysmetoden fanns utvecklad. Det huvudsakliga syftet med föreliggande screeningstudie var att bestämma koncentrationer av ftalater i olika matriser i miljön, att belysa viktiga transportvägar samt att bedöma sannolikheten för pågående emissioner i Sverige. Ytterligare syften var att utreda förekomsten av atmosfärisk transport samt upptag i biota och i människor. En provtagningsstrategi utarbetades utifrån en kartläggning om möjliga källor. Utifrån denna valdes provplatser som representerade punktkällor, diffusa källor (reningsverk, urban miljö) samt bakgrundsområden. För att kartlägga mänsklig exponering insamlades livsmedel samt urinprover. Totalt bestämdes ftalater i 66 prover av luft, sediment, slam, fisk, livsmedel samt urin. 11 av dessa 66 prover utgjordes av regionala prover (10 slamprover samt ett sedimentprov) som skickats in från tre deltagande länsstyrelser. Urvalet av regionala prover baserades på olika strategier, de utgör antingen ett komplement till andra regionala övervakningsprogram, eller kommer ifrån lokala misstänkta punktkällor. De flesta regionala prover kom från kommunala reningsverk, med syfte att få en uppfattning om den diffusa belastningen i länet. DEHP var den substans som oftast detekterades. Iso-ftalaterna återfanns i samtliga slamprover, men de återfanns också i de flesta andra matriser med undantag för urin och biota. Mätningarna indikerar tydligt att iso-ftalater släpps ut i den svenska miljön idag. Låga halter av ftalater förekom generellt i prover insamlade i bakgrundsområdena varför långväga atmosfärisk transport av ftalater inte torde vara något stort problem. Halterna i luft av iso-ftalater är fortfarande i allmänhet något lägre än halterna av DEHP, med undantag av urban luft, där DIDP dominerar. Vad detta beror på är oklart, eftersom användningen av DIDP är cirka hälften så stor som användningen av DINP, och den är inte heller mer flyktig än DINP. Vi rekommenderar därför ytterligare mätningar av iso-ftalater i urban luft och möjligen i anslutning till punktkällor, för att vidare utreda frågan. I sediment och slam är nivåerna av DINP i samma storleksordning eller högre än DEHP. För sediment gäller detta även för DIDP, medan denna i slam motsvarar ca 50 % av uppmätta halter av DEHP. Upptag av iso-ftalater i biota tycks vara begränsat, då de ej återfunnits i fisk. Den relativa fördelningen av ftalathalter i miljön tycks reflektera konsumtionsmönstret för ca 5 år sedan – vilket indikerar en tidsförskjutning som kan förklaras av att stora mängder DEHP trots den minskade användningen fortfarande finns lagrade i teknosfären och ger upphov till sekundära emissioner. Monoestrar av iso-ftalater kunde inte detekteras i urin, vilket indikerar en låg human exponering. På grund av den relativt höga detektionsgränsen (50 μg/l) går det inte att jämföra denna exponering med exempelvis exponering för DEHP. Halterna av iso-ftalater i livsmedel är lägre än halterna av DEHP vilket tyder på lägre exponering genom föda. Det finns dock betydligt fler exponeringsvägar som kan vara av betydelse, exempelvis inandning av inomhusluft vilket inte ingick i denna undersökning. Eftersom det inte finns några bestämda risknivåer (PNEC-värden) och då toxicitetsdata gällande iso-ftalater är motsägelsefulla är det inte möjligt att göra någon riskbedömning avseende dessa ämnens förekomst i miljön.