RAPPORTEN BESKRIVER HUR det gick till att bilda Fulufjällets nationalpark och analyserar vad som hände. Parken är 38 000 hektar stor och ligger i Älvdalens kommun i nordvästra Dalarna. Den består av en flack högplatå med mjuka toppar och branta, urskogsklädda sidor. Fjällhedarna, som inte betas av renar, är unika för fjällvärlden. Här finns höga geologiska värden. Största attraktionen är Njupeskärs vattenfall, Sveriges högsta med sina 93 meters fallhöjd.

TRADITIONELL PROCESS MED VÄXANDE MOTSTÅND År 1994 bildades en arbetsgrupp för att ta fram en skötselplan och föreskrifter för en planerad na tionalpark i Fulufjället. I gruppen ingick repre sen tanter för Naturvårdsverket, Länsstyrelsen i Dalarna, Älvdalens kommun (Malungs kommun tillkom efter ett år), och ortsbefolkningen. Redan inledningsvis fanns en skepsis från de två senare, då man befarade stora restriktioner för skoteråkning, jakt och fiske. Under arbetets gång blev det uppenbart att vissa begränsningar av dagens aktiviteter i området var nödvändiga för att uppfylla nationalparkskraven. Förutsättningarna för arbetet skärptes av flera nationella fjällutredningar om minskning av buller, om jakt- och fiskefria områden m.m. Ett förslag till zonindelning av Fulufjället, med såväl orörda delar som områden med skoter, jakt och fiske, togs fram som underlag för planeringsarbetet. Motsättningarna växte, misstroendet mot staten lika så. Begränsningarna sågs som ett hinder för livs kvalitén hos ortsborna, samtidigt som fördelarna med en nationalpark var otydliga och svåra att för medla. Protestlistor mot att ”allt blir förbjudet” samlades in, de lokala representanterna lämnade arbetsgruppen och kommunen ställde krav på att behålla det mesta som förut. Lokaltidningarna hade stora rubriker om konflikten och motståndet.Till slut gick det inte att fortsätta som förut. Frå gan om problem och restriktioner inom den bli vande nationalparken överskuggade allt och arbets gruppen lades ned. Men det var en komplex situation, som även innehöll element av inrotad miss tro mot statsmakterna och frustration över gles bygdsproblemen. Nationalparken blev en tydlig yttre fiende.

ÄNDRAT PERSPEKTIV Naturvårdsverket och Länsstyrelsen konstaterade att ett annat arbetssätt behövdes. Via breda diskus sioner växte det så kallade Omlandsprojektet fram hösten 1997. I detta arbetade en projektledare nära orts borna, lyssnade och analyserade. Successivt blev det uppenbart för lokalbefolkningen att också ett nollalternativ utan nationalpark hade sina nack delar; att den negativa spiralen med försämrad service, utflyttning och arbetslöshet sannolikt skulle fortsätta som förut. Tillsammans med byalag och andra gruppe ringar bland ortsborna formulerades en gemensam vision om hur en nationalpark skulle kunna vara till nytta lokalt. Nya nätverk utvecklades och diskus sionerna tog fart i byarna. Konkreta åtgärder före slogs, ett förtroende byggdes upp för statens arbete och fokus blev alltmer riktat framåt.

VÄNDNINGEN För att finansiera satsningarna för en ny nationalpark sökte Naturvårdsverket medel från EU:s strukturfonder. Möjligheterna till konkreta åtgärder och nya arbetstillfällen blev nu uppenba ra. Samtidigt pågick en intensiv debatt i lokal tid ningarna. Motståndarna beskrev det ”kompakta motståndet” och argumenterade hårt mot nationalparksplanerna. Men till slut kom en reaktion från de som tänkte annorlunda: Vid luciatid 1998 skrev femton personer från byar runt fjället att det fanns andra uppfattningar och att de ville göra bildandet av en nationalpark till något positivt för bygden. Detta var vändpunkten, det blev nu legitimt att uttrycka andra åsikter än de utåt sett förhärskande nejuppfattningarna.Fler inlägg och artiklar följde, isen var bruten och vi fick en helt annan situation: tillit ersatte misstro, möjligheter ersatte problem och många såg en nationalpark som en socioekonomisk resurs för dem som levde i omlandet utanför parkgränsen. Frågan var nu snarare hur en nationalpark skulle vara beskaffad än om man över huvud taget skulle ha någon.Det blev klart med EU-finansieringen och Naturvårdsverket skrev till kommunerna och begärde ett mandat för att gå vidare och genomföra nationalparken: ja eller nej? Debatten blev på nytt intensiv, men förespråkarna var nu flera och starkare än tidigare. Flera lokala remiss instanser var positiva. Vid kommunfullmäktiges möten i juni 1999 röstade Älvdalen ja medan Malung på grund av skoterrestriktionerna röstade nej. Älvdalen for mulerade i beslutet önskemål i åtta punkter, från upprustning av vägar till övergångsregler för småviltjakt. Eftersom hela den blivande nationalparken låg inom Älvdalens kommun, var deras beslut avgörande för att gå vidare.

GENOMFÖRANDET Naturvårdsverket beslutade därefter att dra igång själva genomförandet, med byggandet av ny nationalparksentré och naturum, markförvärv, nya leder, ombyggnad av länsvägen mot Norge m.m. Arbetsgruppen fick en nystart med delvis ny representation och arbetet med skötselplan och föreskrifter återupptogs. Andan var konstruktiv och zoneringen visade hur och var olika intressen kunde tillgodoses i nationalparken. Knäckfrågorna om jakt löstes genom vissa kompromisser. Omlandsprojektet fortsatte i två nya etapper.I samband med att nationalparksbildandet slutligen skulle behandlas av regeringen och riks dagen gjorde motståndarna en sista offensiv. Skrivel ser och protestlistor gav dock inga resultat. Re geringen konstaterar i stället i sin proposition att Fulufjällsarbetet har präglats av dialog och under ifrånperspektiv och är ”ett gott exempel på hur arbete med en nationalpark kan genomföras och bidra till utveckling av en bygd”. Hans Majestät Konungen invigde så den nya nationalparken den 17 september 2002.

SLUTSATSERI inledningen av processen låg fokus på problemen och på nationalparken som hinder. Men perspektivet försköts, den dominerande verklighetsuppfattningen ändrades till att se parken som en möjlighet; som en del av lösningen på en negativ samhällsutveckling. Genom Omlandsprojektet kunde den nya verklighetsbilden formuleras, diskuteras och befästas. Stora delar av motståndet mot en nationalpark utgick från starka egenintressen av jakt, fiske och skoteråkning. Sådana intressegrupper fanns färdiga och kunde lätt ge sin bild av situationen. En styrka med Omlandsprojektet var att det skapade och mobiliserade alternativa grupperingar och nät verk. De kunde tillsammans konkretisera mer oegennyttiga värderingar som kretsade kring bygdens överlevnad på sikt, och de såg national parken som en resurs för en bättre framtid. De rela tioner och det förtroende som byggdes upp inom dem, gav till slut kraft att offentligt konfrontera de dittills do minerande nejsägarna. 

Visionen med ortsbornas förslag genomfördes nästan i sin helhet och i stort sett alla önskemål av Älvdalens kommun har uppfyllts. Viktiga er farenheter och framgångsfaktorer har varit att:

• Fokusera på hur en nationalpark kan vara en resurs för lokalsamhället.
• Ge stöd åt ortsborna att själva formulera vad en nationalpark skulle kunna ge.
• Ha resurser att långsiktigt coacha det lokala arbetet och bygga upp nätverk.
• Tidigt ange ramarna för genomförandearbetet, för att skapa rätt förväntningar.
• Ha ekonomiska resurser att konkret förverkliga viktiga lokala önskemål.
• Ha en genomtänkt representation och tydligt mandat för olika arbetsgrupper.
• Låta arbetet få ta tid: inse att processer, dialog och relationsbyggande tar sin tid!

VAD HÄNDE SEDAN?

I rapporten presenteras en översikt av utvecklingen i och kring Fulufjället från invigningen fram till sommaren 2010. Besökarantalet har ökat, flera företag och verksamheter har startat med nya arbetstillfällen som resultat. Som följd av national parken har turismen sedan invigningen genererat betydande intäkter till företagare i fjällets omland.Nationalparksarbetet har varit en upp märksammad framgång för svensk naturvård. Det har lo kalt bidragit till förbättrad livskvalitet och stolt het över nationalparken. Ett visst missnöje med förvalt ningen har dock successivt infunnit sig bland orts borna. Ett nyinrättat skötselråd som innebär ett länge efterfrågat forum för samverkan, kan sannolikt hantera kritiken och bidra till att förbättra situationen. Den stora trovärdighetsfrågan för framtiden handlar om huruvida tillräckliga resurser kan säkras långsiktigt, för att vidmakthålla den standard som byggts upp i Fulufjället och utveckla parken vidare in i nästa decennium.

REPORTAGE: VÄGEN TILL EN NATIONALPARK

Som ett alternativt sätt att utvärdera vad ortsborna kring Fulufjället egentligen tyckte om bildandet av nationalparken, avslutas rapporten med ett reportage av författaren Göran Greider från år 2003. Han har rest till Fulufjället och samtalat med personer som var med under processen. Resul tatet ger en nyanserad bild och visar att man till stora delar ansåg att det trots allt var bra med nationalparken.