Fjällgåsens (Anser erythropus) utbredning fram till mitten av 1950-talet sträckte sig sammanhängande från den fennoskandiska fjällkedjan i väster till de östliga delarna av Ryssland. Artens utbredning har sedermera fragmenterats alltmer. Inom det gamla utbredningsområdet i Fennoskandien finns idag endast cirka 15–25 häckande par med ett totalbestånd av cirka 100 individer i Sverige och cirka 15–20 par i Norge. Minskningen har varit omfattande då fjällgåsen fortfarande var en vanlig fågel i Sverige under mitten av 1900-talet. Förutom området i Arjeplogsfjällen där fjällgåspopulationen förstärkts är idag inga andra häckningsområden kända i Sverige. Ett fåtal observationer av enstaka fjällgåsindivider görs i Norrland under vårflytten. Den senast observerade häckningen vid sidan av det förstärkta beståndet ägde rum år 1996 samt en trolig häckning år 1998. Den globala fjällgåspopulationen beräknas uppgå till mellan 22 000 och 33 000 individer och visar som helhet en neråtgående trend. Enligt det internationella åtgärdsprogrammet för fjällgås delas världspopulationen in i tre subpopulationer – fennoskandiska populationen, västryska och den östryska populationen. Denna indelning baserar sig främst på de områden där arten häckar. Fjällgåsen berör fler än 20 länder och tillbakagången har pågått i hela fjällgåsens utbredningsområde. Arten klassas globalt som Sårbar (VU). I Sverige rödlistas fjällgåsen som Akut hotad (CR) och har aldrig listats som Nationellt utdöd (RE). I Sverige förstärktes 1981–1999 en kvarvarande fjällgåspopulation i Norrbottensfjällen med gäss som fötts upp i fångenskap. Sammanlagt sattes 301 ungar och 47 stycken 1- och 2-åringar ut med vitkindade gäss (Branta leucopsis) som fosterföräldrar. Detta innebar en avsiktlig förändring av gässens huvudsakliga övervintringsplats med syfte att uppnå högre överlevnad bland de svenska fjällgässen. Fjällgässen har präglats av de vitkindade gässens flyttväg mot sydväst med övervintring i Holland och flyttstråken genom länder med jakt på fjällgås har därmed undvikits. Metoden har varit framgångsrik och under senare år har ett tiotal par häckat i Arjeplogsfjällen. Den svenska populationen är den enda populationen inom det västra utbredningsområdet som på senare tid inte minskat, utan ökat något även då utsättningar inte skett under åren 2000–2009. Utsättningarna stoppades år 2000 då individer i avelsbeståndet påvisats ha inslag av bläsgås-DNA.I Sverige rastar fjällgåsen idag vid Norrlandskusten tillsammans med grågäss och sädgäss och flyttar längs älvdalarna upp till häckningsplatserna. Häckningen sker i fjällen i områden med sjöar, vattendrag och våtmarker. Västryska samt norska fjällgäss flyttar mot ost och sydost, och övervintrar dels i sydöstra Europa (Grekland och Turkiet) men vissa även vid våtmarksområden kring bland annat Irak, Kazakstan och Azerbajdzjan. Huvudorsaken till artens tillbakagång syns vara omfattande jakt längs flyttvägar och i övervintringsområden. Fjällgåsen har tidigare jagats i Sverige längs lyttstråken. Idag är jakt på fjällgås förbjudet i Sverige men fortfarande sker omfattande jakt längs flyttstråken genom Ryssland, Ukraina, Kazakstan och Azerbajdzjan. Även där fjällgåsen är fredad förekommer det att den skjuts när den flyger i flockar med bläsgäss (Anser albifrons). Under samma period som fjällgåsen har minskat har en biotopförändring skett, och sker fortfarande. I Norrbottens län har exempelvis arealen slåtteräng minskat från 200 000 ha till ungefär 1 000 ha mellan 1927 och 2000. Mindre undersökningar indikerar att fjällgåsen väljer hävdade åkrar och ängar framför ohävdade marker när de födosöker under flytten. Även utbyggnaden av vattenkraften i de norrländska älvarna kan ha bidragit till biotopförluster.Naturvårdsverket bedömer att en fortsatt förstärkning av det svenska fjällgåsbeståndet behövs och bör göras enligt IUCNs (1998) riktlinjer. Då jakten i vissa rast- eller övervintringsområden i andra länder ej reducerats tillräckligt bedömer verket att alternativa områden och flyttvägar behöver användas. Mot bakgrunden av bl.a. hybridfynd 1936 och 1966 och bilaga 2 drar Naturvårdsverket slutsatsen att hybrider fjällgås x bläsgås kan förekomma i det vilda, att den stora huvuddelen av den genetiska variationen hos det svenska förstärkta beståndet är fjällgåsgener, samt att den svenska populationen inte utgör ett hot. Genom fortsatt förstärkning med ungfåglar från dagens avelsbestånd baserat på vildfångade ryska fjällgäss, bedöms den svenska populationens storlek öka snabbare samtidigt som förekomsten av bläsgåsgener minskar och den återstående genetiska variationen av den ursprungliga svenska fjällgåspopulationen kan föras vidare till framtiden. Inriktningen har stöd av de oberoende genetiska expertbedömningar som gjorts 2005 och 2010.I detta åtgärdsprogram, som är ett vägledande och inte lagligt bindande dokument för att bevara fjällgåsen i Sverige, föreslås bland annat•     Fortsatt uppbyggnad av avelsbeståndet baserad på vildfångade ryska fåglarför förstärkningsverksamhet. •     Tester av olika utsättningsmetoder och framtagande av utsättningsprogram.•     Utsättning av fjällgäss.•     Biotoprestaurering och skötsel av rastlokaler.•     Skyddsjakt på rödräv i fjällgåsens häckningsområde.•     Information till berörda.•     Inventering och övervakning av fjällgäss i Norrland.•     Sammanställning av Projekt Fjällgås verksamhet och resultat.•     Öka kunskapen om fjällgässens livsmiljö, flyttvägar och övervintringsområden.•     Oberoende vetenskaplig bedömning av fjällgässens flyttvägar i Europa.•     Främjande av nordiskt samarbete för bevarandet av fjällgåsen i Fenno-skandien.•     Stödjande av internationella insatser för att stoppa jakten på fjällgås.Kostnaderna för de åtgärder som föreslås genomföras med finansiering inom programmet uppgår för programperioden 2011–2015 till 6 532 000 kr.