Den svenska kronhjortspopulationen är fortfarande liten i förhållande till många andra klövviltsarter, men ökar snabbt med avseende på både storlek och spridning. År 2007 uppskattades stammen till cirka 10 000 – 13 000 individer, men antas idag uppgå till cirka 20 000 – 25 000 individer, vilket innebär en tillväxttakt på cirka 10 procent per år. Om man istället ser till avskjutningen så har den mer än fördubblats under det senaste decenniet och är idag cirka sex gånger större än vad som var fallet för två decennier sedan. Även antalet kronhjortsskötselområden har fördubblats under den senaste tioårsperioden.Många framhåller att ökningen i kronhjortspopulationens storlek och utbredning har lett till ökade skador, framförallt på skog och grödor, i en utsträckning som vissa intressenter finner oacceptabel. Utifrån detta gav regeringen Naturvårdsverket i uppdrag att göra en analys av föreskrifterna om kronhjortsskötselområden (Naturvårdsverkets föreskrifter och allmänna råd om jakt efter älg och kronhjort, NFS 2011:7), hur dessa tillämpas av länsstyrelserna samt ge förslag på åtgärder där så behövs. Syftet är att öka samordningen med älgskötselområden samt förhindra uppkomst av för stora tätheter av kronhjort för att minska skador på skog och gröda. Syftet med denna utvärdering är att utgöra ett stöd och underlag för Naturvårdsverkets slutliga rapportering till regeringen. Denna utvärdering baserar sig på tidigare material, bland annat enkäter från den tidigare jaktlagsutredningen, men också intervjuer med länsstyrelser, centrala myndigheter, forskare och intresseorganisationer.Många menar att kronhjortsförvaltningen, grovt sett, står inför samma problem som den tidigare älgförvaltningen gjorde - det vill säga avsaknad av tillräcklig helhetssyn och styrning, vilket i sin tur begränsade möjligheterna att kontrollera stammen. Att detta till viss del är sant är inte speciellt överraskande då kronhjortsförvaltningen i mångt och mycket använde sig av, och fortfarande använder sig av, samma system som användes inom den tidigare älgförvaltningen. I en absolut majoritet av fallen består kronhjortsförvaltningen till och med av samma individer som älgförvaltningen gör, då cirka 80 procent av kronhjortsskötselområden även är älgskötselområden. Det finns även en hel del områden där systemet, och de ekologiska förutsättningarna, för kronhjortsförvaltningen skiljer sig från den tidigare älgförvaltningen.Jämfört med både tidigare och nuvarande älgförvaltning, där man kan jaga både kalv och vuxna djur utanför älgskötselområdet, får man inom kronhjortsförvaltningen, förutom i Skåne, enbart jaga kalv utanför kronhjortsskötselområden – något som skapar ett extra incitament att bilda ett kronhjortsskötselområde men gör det ännu svårare att få någon kontroll över stammen där kronhjortsskötselområden inte existerar. Kronhjortens hemområden är mer koncentrerade än vad som är fallet med älg, något som gör att en tillämpning av den så kallade ”rättviseprincipen” (arealbaserad tilldelning) inom skötselområden ibland blir ännu mer problematisk med avseende på områdets möjlighet att uppnå sina målsättningar än vad som är fallet inom älgförvaltningen. Den koncentrerade förekomsten av kronhjort leder i sin tur till en hög koncentration av skador, även om storleken på skadorna är kopplade till hur skadekänslig området är. Medan det finns enskilda som drabbas väldigt hårt av älg så är skadeproblemet med avseende på kronhjort i större utsträckning ett problem angående oacceptabla skador för den enskilda, och i betydligt mindre utsträckning ett problem angående den totala nivån på skadorna. Medan det finns brister i data angående till exempel populationsstorlek och skador av älg så existerar knappt data för samma parametrar för kronhjort. Detsamma gäller angående till exempel kunskap kring inventeringsmetoder och effekten av skadeförebyggande åtgärder.Trots dessa skillnader vill de flesta intervjupersoner inte enbart ha ett regelverk liknande det som numera existerar för älg, utan till och med använda sig av samma administrativa enheter (älgskötsel- och älgförvaltningsområden). Utvärderingens slutsats är att detta skulle vara en god idé, med viss modifiering, åtminstone ifall ”lokal förankring” är en lika viktig målsättning inom kronhjortsförvaltning som den är inom älgförvaltning. Om lokal förankring inte är lika viktigt inom kronhjortsförvaltning, vilket vissa intervjupersoner påstår, skulle man kunna ha kronhjortsförvaltning som är mer separerad från älgförvaltningen. I frånvaro av en politiskt definierad värdegrund för kronhjortsförvaltning blir det till viss del upp till myndigheter och intressenter att definiera vilka värden kronhjortsförvaltning ska föröka främja, vilka problem den ska utformas för att lösa och vilka avväganden som är viktiga att tänka på. I utvärderingens näst sista kapital - Vad är problemen och vad bör förvaltningen syfta till att uppnå? - sammanfattar vi de problem som lyfts och de värden och avvägningar intervjupersonerna implicit och explicit gett uttryck för under våra samtal. I utvärderingens sista kapitel diskuteras olika handlingsalternativ. Vilka fördelar och nackdelar finns det med att ha stora eller små förvaltningsområden, en eller två nivåer under länsstyrelsen, att behandla olika arter separat eller att ha en flerartsförvaltning och så vidare.