Den mänskliga introduktionen av främmande arter antas fortsätta accelerera på grund av den ökande globaliseringen. Detta utgör ett allvarligt hot mot biologisk mångfald och tillhörande produktion av ekosystemtjänster. I Europaparlamentet och rådets ramdirektiv om en marin strategi, också kallat havsmiljödirektivet, är främmande arter en av elva kvalitativa deskriptorer (deskriptor 2) för att fastställa en god miljöstatus. Definitionen på god miljöstatus för deskriptor 2 är att ”främmande arter som har införts genom mänsklig verksamhet håller sig på nivåer som inte förändrar ekosystemen negativt”. I rapporten diskuterar vi tillhörande kriterier och attribut, samt exempel på föreslagna indikatorer till de samma. Eftersom havsmiljödirektivet eftersträvar att säkerställa ekosystemens långsiktiga förmåga att tillhandahålla ekosystemtjänster och uppnå god miljöstatus till år 2020, ställer vi oss kritiska till nuvarande formulering för deskriptor 2 och tillhörande kriterier och attribut vars fokus är att mäta trender och effekter av invasiva främmande arter efter att de har introducerats till ett nytt område. Främmande arter är mycket svåra att utrota eller kontrollera i marin miljö när de väl anlänt. Därför behöver åtgärder mot främmande arter fokusera på att förhindra deras ankomst. För att kunna följa upp åtgärderna bör ett miljöövervakningsprogram vara utformat så att nya arter upptäcks så tidigt som möjligt för att ge en chans att sätta in åtgärder för att begränsa vidare spridning. Havsmiljödirektivets indikatorer skall vara operativa förvaltningsverktyg med tydlig målsättning, och bör som sådana vara utformade för att ge incitament till åtgärder som minskar och på sikt förhindra nya introduktioner. Sammanfattningsvis så rekommenderar vi en indikator för deskriptor 2 i havsmiljödirektivet som baseras på antalet nya introduktioner av främmande arter för ett bedömningsområde. Eftersom alla medlemsstater ska uppnå god miljöstatus ger en indikator som räknar antal nya introduktioner av främmande arter starka incitament att framgångsrika förvaltningsåtgärder utförs som just minskar nya introduktioner. Eftersom åtgärder mot främmande arter är mycket svåra efter de väl har anlänt och åtgärder därmed bör fokusera på att förhindra nya introduktioner, kommer resultatet av en sådan indikator vara hanterbart och långsiktigt säkra tillhandahållandet av ekosystemtjänster.