Massdöd hos gråtrutar, kopplad till karaktäristiska förlamningssymptom, upptäcktes år 2000 i

södra Sveriges kusttrakter. Denna onormala sjöfågeldöd med oklar orsak har varit föremål för

flera speciella studier i landet. För Gävleborgs läns del har fältstudier gjorts under alla år från

och med 2002. Detta år dog så mycket som ca 35% av de adulta gråtrutarna vid södra delen av

länets kust. Fortsatta kontroller har visat att andelen döda gråtrutar vid gästrikekusten under

åren 2003-2006 minskade till en lägre nivå på ca 7-8%. Denna andel klingade av ytterligare

till nära 0% under åren 2007-2008 och har hållit sig kvar på denna harmlösa nivå även

sistlidna sommar 2009.

Efter utbrottet 2002 minskade antalet häckande par gråtrut efter gästrikekusten påtagligt

(antalet kolonihäckande minskade från uppskattningsvis 715 par till 595 par år 2003). Denna

nedgång fortsatte ytterligare till sommaren 2004 (då 483 par räknades in). Därefter har de

skattade totalerna från räkningar i kolonierna pendlat i storleksordningen 500 till 600 par.

Båda åren 2007 och 2008 låg siffran på runt 550 par, men 2009 hade den sjunkit med ca 40

par. En generell minskning av den lokala gråtrutstammen har alltså nu kunnat dokumenteras.

Trutsjukans roll i dessa sammanhang är svår att bedöma. Populationsutvecklingen bestäms

naturligtvis också av många andra faktorer, som t ex tillgången till föda, inte minst under höst

och vinter i övervintringsområdena i södra Östersjön, vilket i sin tur är kopplat till samhällets

avfallshantering samt omfattningen av yrkesfiske.

Liksom 2008 hittades inte en enda förlamad (levande) trut under sommarens fältarbete 2009.

Ett i sammanhanget obetydligt antal om två sedan länge döda adulta gråtrutar påträffades

under alla besök i kolonierna. Någon hypotes beträffande dödsorsak var inte möjlig att ange

för dessa fåglar. Därmed måste man sammanfatta läget med att den observerade dödligheten i

trutsjukan stannade på i princip 0% av den häckande populationen.

Tre nyligen döda fåglar av andra arter (en vardera av havstrut, grågås och knölsvan) verkade

emellertid ha kunnat drabbats av trutsjukan. Den slutsatsen var näraliggande genom att de var

nersmetade med rester av gulgrön spillning runt kloaköppningen.