Världens största kumulativa landhöjning återfinns vid Höga Kusten, men också en kraftig aktiv landhöjning. Höga Kusten är ett illustrativt exempel på landhöjningspräglad kuperad kust, varierad med stora fjärdar och lite mindre, grundare vikar. Här finns således flera olika typer av havsområden representerade och en kort förflyttning innebär att man möter olika förhållanden, allt från skyddade sötvattensområden till öppna havsstränder. Vattnet är också förhållandevis rent. Havsarter återfinns långt in i de djupare fjärdarna, nära sötvattensarterna och livet vid Höga Kusten exemplifierar mycket väl blandningen limniskt-marint och de marina arternas avhängighet av salthalten. Höga Kusten präglas av sitt läge i Östersjön, världens största brackvattenområde. I Östersjön är de låga salthalterna, till skillnad från mynningsområden runt om i världen, stabila i de olika delarna av området. Vid Höga Kusten är salthalten kring 5 0, i de inre delarna av de mer skyddade vikarna 2-3 0. Vid Höga Kusten, till skillnad från de södra delarna av Östersjön, är havet vintertid istäckt, vilket har stor betydelse för livet på stränderna och de grunda bottnarna. Östersjön har genomgått dramatiska förändringar alltsedan avsmältningen efter senaste istiden. Såväl sötvattensförhållanden som marina och brack-vattenförhållanden har rått. De senaste 7000 åren har dock förhållandena varit mer stabila i detta ekosystem. Livet utgörs av en blandning av marina arter, sötvattensarter och brackvattenarter. På grund av den fysiologiska stress som den låga salthalten medför, är det få arter som klarar av de varken marina eller rent limniska förhållandena. De arter som ändå klarar av att leva återfinns ofta i höga antal. De djupare bottnarna vid Höga Kusten och i övriga Bottniska viken, domineras helt av arter som på grund av landhöjningen är avskiljda från ursprungspopulationerna vid den sibiriska Ishavskusten. Dessa reliktarter samexisterar med marina och limniska arter och återfinns även i av landhöjningen upplyfta sjöar, exempelvis i Vågsfjärden vid Nordingrå där bland andra vitmärla Monoporeia affinis och fyrtaggad reliktmärla Pallasea quadrispinosa, två reliktarter, finns. Höga Kusten hyser flera av de marina element som finns längre söderut, inklusive den för Östersjön karaktäristiska blåstången Fucus vesiculosus. Blåstången försvinner liksom flera andra marina arter vid Norra Kvarken. I likhet med strandväxterna (se bilaga 7) finns havsbottenorganismer vilka ej påträffats varken norr eller söder om Höga Kusten i Bottniska viken. Den kombination av naturgeografiska drag som kännetecknar Östersjön och Höga Kusten innebär globalt sett unika förutsättningar för det marina livet.