Sammanfattning

Vad gäller biologisk mångfald föreskriver den svenska skogs- och miljöpolitiken att

naturligt förekommande arter ska bevaras i livskraftiga populationer. Detta kräver

tillräckliga arealer av fungerande habitatnätverk, och att dessa vidmakthålls över lång tid.

Formellt skydd av värdefull natur är ett av flera verktyg för att åstadkomma detta.

Som underlag för planering för etablering av formellt skyddade skogsområden i Dalarnas

län har under det senaste årtiondet tre beslutsunderlag kombinerats. Dessa är (1) rumslig

modellering av skogsbestånd som tillgodoser specialiserade arters krav (wRESExprojektet,

se Angelstam m. fl. 2003), (2) analys av var hotade och specialiserade arter finns

i Dalarna, och (3) inventering av skogliga naturvärden i Dalarna. Den rumsliga

modelleringen av skogsbestånd baserades på skogliga data och satellitbilder från 2002.

Denna rapport redovisar en jämförelse av tillståndet i äldre tall- och granskogsbestånd

som gröna infrastrukturer för åren 2002 och 2012. Jämförelsen har gjorts med hjälp av

rumslig modellering med avseende på dessa skogsmiljöers funktionalitet som livsmiljöer

för specialiserade arter. Studien har genomförts på uppdrag av länsstyrelsen i Dalarna.

Habitatmodelleringar gjordes för gammal tallskog med tjäder och raggbock som

fokusarter, och gammal granskog/blandskog med tretåig hackspett och meståg som

fokusarter. Resultatet för de två modellerna för äldre tall- respektive granskog lades

samman till ett skikt genom att överlappande pixlar eliminerades innan

arealsammanräkning för vardera skogsmiljön. Resultaten fokuserar på jämförelser mellan

de båda modelleringstillfällena för hela Dalarna, samt uppdelat på fyra naturgeografiska

regioner och fyra olika skogsägarkategorier

Vår jämförelse av funktionaliteten hos habitatnätverk för tallskogsarter och granskogsarter

under de senaste 10 åren visade att minskningen var betydligt större (35–42 %) än

minskningen av den totala arealen av dessa skogstyper och mängden tillräckligt stora

bestånd (11–12 %). Anledningen till denna skillnad är att det finns tröskelvärden för arters

lokala utdöende, det vill säga att, relationen mellan habitat och förekomst är inte linjär. På

grund av detta så minskar mängden funktionella trakter snabbare än arealen tillräckligt

stora bestånd. Denna pågående fragmenteringsprocess kan motverkas genom rumslig

planering.

Diskussionen resonerar om betydelsen av fragmenteringen av äldre skogar för bevarande

av krävande arters livsmiljöer. Vi betonar vikten av att väga samman alla åtgärder för

formellt skydd, frivilliga avsättningar, skötsel och återskapande av habitatnätverk för

bevarande av naturligt förekommande arter. För detta behövs samverkan mellan olika

skogsägarkategorier i olika skalor.