Vattenvegetation används nationellt och internationellt som indikator för att bedöma miljötillståndet, till exempel vattenkvalitet och naturvärden i sjöar och vattendrag. Det är av stor vikt att resultaten och analyserna från en makrofytinventering håller hög och tillförlitlig kvalitet. Den bedömning som grundar sig på kvalitetsfaktorn makrofyter kan få långtgående och kostsamma konsekvenser. Trots den stora mångfalden bland syften med makrofytinventeringar och tillgängliga inventeringsmetoder finns det i dagsläget ingen omfattande studie som har utvärderat olika inventeringsmetoder för makrofyter med avseende på en avvägning mellan syfte, karteringsmetodik, kvantifiering och resursbehov. Syftet med föreliggande utvärdering är att, baserat på en litteraturstudie och utvärdering av befintliga data, kunna rekommendera ett fåtal metoder för övervakningsinventering av sjöar för vidare fälttest.

Utvärderingen bygger på en genomgång av relevant nationell och internationell litteratur, diskussioner med kollegor verksamma inom det europeiska interkalibreringsarbetet kring bedömningen av ekologisk status enligt Ramdirektivet för vatten, samt en utvärdering av tillgängliga men hittills icke utvärderade, svenska makrofytdata. Studien har avgränsats till övervakningsinventering enligt Ramdirektivet för vatten och bedömning av naturvärden.

Den mest lovande metoden (enligt min bedömning) är krattning längs virtuella transekter med notering av täckningsgrad enligt en semikvantitativ skala. Metoden borde emellertid testas i minst 16 sjöar av olika biologisk och morfologisk karaktär. I ett antal sjöar (minst sex sjöar, t.ex. tre oligotrofa djupa och tre eutrofa grunda sjöar), bör krattmetoden jämföras med snorkling samt även med rutinventering med hjälp av dykning längs transekter. Dykningsmetoden är internationellt sett den mest använda övervakningsmetoden. För att undvika att de svenska data från en kommande miljöövervakningsmetod, baserad på krattmetoden, kommer att ifrågasättas, borde dykningsmetoden värderas mot krattningsmetoden. Hypotesen är att krattmetoden ger lika pålitliga resultat för bedömningen av vattenkvalitet enligt Ramdirektivet för vatten och bedömning av naturvärden som dykningsmetoden, i alla fall i de grunda sjöpartierna. Detta är dock bara ett antagande och bör verifieras med en gedigen fältstudie. Utvärderingen krävs för att kunna rekommendera krattmetoden baserat på vetenskaplig grund.

Metoderna bör fälttestas under sommaren 2007, med fördel enligt faktorisk design, där hänsyn tas speciellt till sjöarnas trofistatus, bottensubstrat, sjödjup och sjöstorlek, samt med krav på att belägga effekten av antal undersökta transekter, olika typer av kratta, olika kvantifieringsmetoder, förhållandet mellan informationsvinst och resursbehov vid användning av olika karterings- och kvantifieringsmetoder.