r 1987 tillsatte regeringen Dalälvsdelegationen, med uppdrag att utarbeta ett åtgärdsprogram för att rena Dalälven inom 10 år. Arbetssättet, att ur miljösynpunkt betrakta ett helt avrinningsområde, var nytt för Sverige. Gruvavfallet i Falu tätort konstaterades vara den klart dominerande källan till metallutsläpp till Dalälven och åtgärder föreslogs för de objekt som svarade för de största utsläppen. Som ett resultat av Dalälvsdelegationens arbete, träffades 1992 ett avtal om gemensamt finansierade efterbehandlingsåtgärder i Falun mellan STORA (nuvarande Stora Enso) och tillsynsmyndigheterna – Naturvårdsverket, Länsstyrelsen i Dalarnas län och Miljönämnden i Falu kommun. Under en femtonårsperiod har tre gruvavfallsobjekt i Falun åtgärdats i enlighet med avtalet: In situ tvättning av kisbränderdeponin. Ungefär 1 500 ton zink, 26 ton koppar och 2 ton kadmium tvättades ur kisbränderdeponin och omhändertogs under perioden 1995 till 2006. Det metallförorenade vattnet från tvättningen samlades upp nedströms deponin och renades genom kalkfällning. Metallhydroxidslammet från fällningen avvattnades och lämnades kvar på kisbränderdeponin. Efter avslutad tvättning täcktes deponin med tät- och skyddsskikt av morän. Reduktionen av metalläckaget efter avslutad tvättning och täckning har uppgått till 94 % för zink, 96 % för kadmium och 97 % för koppar. Reduktionen är beräknad på uppmätt läckage 2008 i förhållande till vad som bedömdes i ”Gruvavfallsprojektet” (Lundgren, Hartlén 1990). Sluttäckning av Ingarvsmagasinet. 1996 – 2004 sluttäcktes Ingarvsmagasinet, som innehåller anrikningssand och annat sulfidhaltigt gruvavfall. Täckningen består av ett 1,0 m tjockt tätskikt gjort av en blandning av flygaska och bioslam från Kvarnsvedens pappersbruk, utlagt i två 0,5 m lager, samt ett skyddsskikt av 0,5 m morän och städbark. Läckaget från Ingarvsmagasinet efter täckning har reducerats med 80-90% för zink och 80-95% för kadmium. För koppar är det även andra källor utanför Ingarvsmagasinet som påverkar metalltransporten i mätpunkten kraftigt, varför reduktionen av läckaget är beroende av hur man räknar och kan därför variera mellan 25 % och 95 %. Uppsamling och rening av lakvatten från gruvområdet. Eftersom industrilandskapet kring Falu gruva är utsett till världsarv av UNESCO, kan det historiska gruvavfallet inte åtgärdas genom täckning eller bortschaktning. Istället har åtgärder vidtagits för att minska grundvattenflödet genom gruvavfallet och för att samla upp lakvatten i ett system av dräneringsledningar. Från 2011 är det meningen att det uppsamlade vattnet ska behandlas i Stora Ensos nya reningsanläggning för gruvvatten, där metaller i inkommande vatten omvandlas till användbara produkter. Reduktionen av zink, kadmium och koppar har beräknats till mellan 90 och 95 % efter de åtgärder som vidtagits inom gruvområdet. Det uppsamlade vattnet renas för närvarande, år 2010, tillsammans med gruvvattnet genom kalkfällning i Främby reningsverk. Utvärdering av genomförd provtagning i Faluån indikerar att åtgärderna har reducerat metallutsläppen från gruvavfall i Falu tätort med i storleksordningen 80–90 % med avseende på zink och kadmium och med 60–70 % med avseende på koppar. Kostnaderna för genomförda åtgärder var totalt 166 Mkr, varav tvättning av kisbränderdeponin utgjorde den tyngsta posten (66 Mkr, motsvarande 116 kr/m³ kisbränder). Sluttäckning av kisbränderna och Ingarvsmagasinet utfördes till en kostnad av 115-120 kr/m². Av de totala kostnaderna betalade STORA (nuvarande Stora Enso) 68 Mkr och staten resterande 98 Mkr.