Åtgärdsprogrammet anvisar regionala och lokala insatser för att nationellt gynnsam bevarandestatus ska uppnås för tre storvuxna och specialiserade hotade arter av buksamlarbin: stortapetserarbi Megachile lagopoda och dess parasitiska kägelbin storkägelbi Coelioxys conoidea och thomsonkägelbi C. obtusispina. Totalt har stortapetserarbi påvisats i tolv, storkägelbi i tre och thomsonkägelbi i tre län. Efter 1970 är stortapetserarbi endast känt från Skåne, Öland och Gotland, storkägelbi endast från Öland och thomsonkägelbi endast från Gotland. Nuvarande bestånd uppskattas till <20 000, <1 000 respektive <2 000 reproducerande individer. Kägelbina har inte setts på fastlandet på 50 år och är troligen utdöda där. I Europa har stortapetserarbi och storkägelbi en vidsträckt utbredning söderut och österut medan thomsonkägelbi endast är känt från Sverige. Livsmiljön utgörs främst av torr obetad ängsmark, ofta längs åsar, vägar, järnvägar och stränder, eller i bebyggelsenära marginalmarker och täkter. De tre biarterna är helt beroende av pollen från värdväxterna väddklint Centaurea scabiosa och storblommiga tistelarter (fam. Asteraceae) för sin produktion av avkomma. Totalt produceras ca tre fjärdedelar från väddklint men lokalt (som på Fårö) kan all avkomma produceras från betesresistenta tistlar. Parningsflygning är i hög grad beroende av tillgång på nektar. Bobyggnad sker i hålrum i marken.Den primära orsaken till biarternas drastiska tillbakagång på fastlandet bedöms vara värdväxten väddklints kraftiga tillbakagång. Växten bildar inte längre tillräckligt många, stora och täta bestånd som kan tillgodose födobehoven hos bipopulationer. På Öland och särskilt Gotland finns fortfarande stora bestånd av värdväxter på många platser och någon påtaglig tillbakagång av bina är inte känd. Hot mot väddklint och därmed bina utgörs av igenväxning, hårt bete och ogynnsam skötsel av mark längs vägar och järnvägar, vid bebyggelse och fornminnen och i täkter. Ett antal åtgärder rekommenderas för att restaurera binas förekomst. Berörda fastlandskommuner behöver restaurera förekomsten av den ekologiska nyckelarten väddklint. Detta kan ske genom information, införande av skötsel, frösådd och transplantation, och genom anpassad markanvändning samt gräsbekämpning. En särskild folder för information till offentliga och privata ägare/användare av mark bör tas fram. En skötsel som gynnar väddklinten och andra värdväxter för bina behöver införas på mark längs vägar och järnvägar, vid bebyggelse och fornminnen och i täkter – mark som framgångsrikt kan utvecklas till en samhällelig miljöresurs. I främst tätorternas närmiljöer bör planteringar, som i programmet kallas ”ekoplanteringar”, med värdväxter anläggas. Dessa kan gynna ekosystem, artrikedom, faunavård, kunskap och närmiljö inklusive pollination och prydnad. Utbildningsdagar och kurser om värdet med bin och miljöanpassad skötsel föreslås för berörda aktörer. Länsstyrelserna bör arbeta fram en gemensam plan för urvalet av åtgärdslokaler och för hur åtgärderna ska samordnas. Områdesskydd och artificiell spridning av bin bedöms f.n. inte som nödvändiga. Tack vare insatserna bedöms gynnsam bevarandestatus kunna uppnås hos arterna senast 2014 på Öland och Gotland samt senast 2030 på fastlandet. Kostnaderna för programmet uppgår till 837 000 SEK.