I svenska jordbrukslandskap finns en varierande mängd restbiotoper medmer eller mindre naturlig vegetation, som små våtmarker, gräsmarker ellerlövskogar.För att kunna utveckla fungerande ekologiska nätverk, grön infrastruktur,i våra jordbrukslandskap behöver vi förstå funktionen av och samspeletmellan småbiotoper bättre. Vi behöver veta om olika arter kan användaisolerade restbiotoper som spridningsöar (stepping stones) eller om vi behöverskapa sammanhängande nätverk av livsmiljöer. Inom detta projekt har vistuderat kärlväxtfloran, med fokus på fältskiktet, och flera grupper av denmarklevande faunan i små lövskogar i fyra svenska jordbrukslandskap medvarierande naturförhållanden, Skabersjö och Västerstad i Skåne, samt Selaönoch Tobo i Sörmland. Vi har särskilt fokuserat på hur markanvändningshistoriaoch fragmenteringen av livsmiljöer har påverkat mångfalden avkärlväxteroch jordlöpare.Kärlväxter bygger upp skogsmiljöers vegetation och skapar därmed flertaletlivsmiljöer för andra organismgrupper. Bland jordlöparna finns både växtätareoch rovdjur och gruppen spelar en viktig roll i skogens näringskedja.Båda grupperna innehåller även arter med varierande spridningsförmågaochär därför lämpliga för undersökningar av effekter av livsmiljöers fragmentering.Få studier har jämfört dynamiken av dessa två artrika och funktionellt viktigagrupper i samma undersökningsområden. Sådana jämförande studier avväxter och djur är emellertid viktiga om man ska kunna bedöma effekternaav bevarande- och restaureringsåtgärder i fragmenterade landskap.Våra resultat visar följande:• Småskogars markhistorik och markförhållanden varierar mellan olikajordbrukslandskap i södra Sverige. I områden med sedimentberggrund,till exempel i Skåne, är jordarna ofta djupa, fuktigare och därmed merproduktiva. Skogarna här blir snabbt täta och förutsättningar för typiskaskogsarter är goda. I områden på urberg, till exempel i Sörmland, liggersmåskogarna ofta på åkerholmar och nära hällmarker. Jordarna är oftagrunda, torra och mindre bördiga. Här kan hävd- och ljusberoende arterleva kvar länge även utan tamdjursbete och skogarna förblir halvöppna.• Markens bördighet i lövskogarna är högst i Skabersjö, följt av Västerstad,Selaön och Tobo. Längs denna gradient minskar markens kol/kvävekvotoch mängden växttillgänglig fosfor, vilket resulterar i en mer näringsgynnadvegetation i Skåne. Skillnader i markens bördighet påverkaräven den förnalevande lägre markfaunan. Våra resultat visar till exempelatt både mängden förnaätande (detritivora) djur (gråsuggor, tusenfotingar,vissa jordlöpare) och rovdjur (vissa jordlöpare, spindlar, lockespindlar)ökar med markens bördighet.• En fungerande grön infrastruktur för växter och djur behöver inte nödvändigtvisbestå av ett nätverk av sammanhängande livsmiljöer utan ettsystem av spridningsöar kan också vara effektivt för att skogslevandearter ska kunna förflytta sig genom landskapet och kolonisera nya livsmiljöer,som till exempel lövskogsplanteringar på tidigare åkermark.• Små (0,5–2 hektar) isolerade skogsområden med skoglig kontinuitet kanhysa en stor mångfald av specialiserade skogsarter även lång tid efter attområdena har blivit isolerade. De är ofta de enda återstående öarna mednaturlig vegetation i ett intensivt brukat landskap, och det är av stor viktatt deras naturvärden bevaras.• Nyetablerad isolerad lövskog som är helt omgiven av öppen mark koloniserasav typiska skogsarter av både kärlväxter och jordlöpare. Dennaprocess går dock betydligt snabbare för kärlväxter om den nya skogenplanteras direkt intill äldre skogsmark, medan närheten till äldre skoginte är lika viktig för jordlöparna. Våra resultat tyder på att många arterav skogslevande jordlöpare, inklusive sådana som saknar flygförmåga,har en oväntat bra förmåga att förflytta sig relativt stora sträckor genomöppna marker för att nå isolerade skogsområden.• Nyetablerad lövskog på åkermark är värdefull för kalkgynnade skogsartersom historiskt sett har förlorat en stor del av sin ursprungliga livsmiljötill jordbruket. I denna grupp ingår rödlistade arter såsom desmeknopp,skogsveronika och strävlosta som alla koloniserar åkermarksplanteringar.• Den tidigare markanvändningen och skogarnas täthet har stor betydelseför vilka arter som idag finns i små lövskogar i jordbrukslandskapet. Meröppna småskogar med ett större ljusinsläpp och tidigare betade småskogarkan hysa en blandning av skogsarter och hävdberoende typiska gräsmarksarter,medan tätare skogar med längre skogskontinuitet kännetecknas avtypiska skogsarter.• Småskogar i jordbrukslandskapet är känsliga för olika typer av störningarsom snabbt kan spoliera deras naturvärden. Exempel från våra landskapär kalavverkning, nedskräpning, granplantering, tamdjursbete i områdensom inte lämpar sig för bete, eller utebliven hävd i områden med en värdefullgräsmarksflora.Vi drar följande slutsatser för hur små lövskogar i jordbrukslandskap kan bidratill en fungerande grön infrastruktur för skogslevande arter:• Små lövskogar med lång kontinuitet och en flora och fauna med typiskaskogsarter bör ges högre prioritet i natur- och landskapsvården. Markägaremed litet skogsinnehav som domineras av små lövskogar bör få regelbundenrådgivning om dessa skogars naturvärden och bevarande. I deflesta fall kan småskogar brukas för virkesproduktion med generell ellerförstärkt naturvårdshänsyn utan att befintliga naturvärden äventyras.I andra fall kan upprättande av naturvårdsavtal eller biotopskydd varaangeläget, särskilt om naturvärden är knutna till gamla ädellövträd.Generellt bör naturvårdande myndigheter rikta mer fokus på lämpligförvaltning av jordbrukslandskapets små lövskogar. Det är viktigt attjordbrukare får upp ögonen för sina småskogars naturvärden, till exempelgenom kostnadsfri rådgivning.• Om småskogar sköts på ett lämpligt sätt kan utdöenderisken för typiskaskogsarter minskas betydligt. Ett försiktigt virkesuttag har förmodligeninga negativa effekter utan kan snarare vitalisera små populationer avlundväxter i småskogar och öka mångfalden av träd och buskar. En stordel av lundfloran består av långlivade arter med utlöpare och/eller underjordiskaövervintringsorgan som både kan överleva länge i små beståndoch expandera lokalt när tillfälle ges.• Vissa öppna småskogar har en historia som betesmark där naturvärdenaidag delvis är knutna till en hävdberoende flora och insektsfauna. Fördessa bör det avgöras från fall till fall om områdena kan restaureras ochingå i en större betesmark, eller om utvecklingen till en mer sluten skogsmiljöska få fortsätta.• Genom att etablera nya småskogar på jordbruksmark kan man skapaspridningsöar som kan koloniseras av typiska skogsarter och därmedförbättra förutsättningar att gamla småskogar kan behålla livskraftigapopulationer av dessa arter. Många av de mer kortlivade lundväxternahar å andra sidan en bra spridningsförmåga då fröna sprids över störreavstånd, och genom öppna marker, med hjälp av däggdjur, fåglar och vind.• Vi föreslår att man vid nyetablering av lövskog i jordbrukslandskap hellreplanterar fler skogar med en storlek mellan 1–5 hektar än att satsa påfärre och större skogar. Dessa skogar bör etableras nära äldre artrik skogmen även utspritt i det öppna jordbrukslandskapet.• Resultaten från vår tidsserie av ekplanteringar på åkermark visar tydligtatt dessa efter 60–80 år kan ha utvecklat en flora och jordlöparfaunasom till stor del liknar den i ekskog på gammal skogsmark.• Våra resultat tyder på att etablering av ek- eller aspbestånd som röjs ochgallras regelbundet är bäst för biologisk mångfald då sådana bestånderbjuder optimala ljusförhållanden för etablering av lundfloran. Beståndenär tillräckligt ljusa för att lundväxter kan etablera sig och bygga upp sinabestånd, medan de är för mörka för att störningsgynnade arter som halloneller brännässla ska kunna konkurrera i längden. Ek- eller aspbestånderbjuder även bättre förutsättningar för spontan etablering av andraträd- och buskarter än till exempel täta bokplanteringar eller alltför ljusabjörkplanteringar med tät och högväxt undervegetation som hindraretableringav både ved- och lundväxter.