Vindkraften står av allt att döma inför en kraftig utbyggnad och det är antagligen ofrånkomligt att fåglar och fladdermöss kommer att dödas eller på annat sätt påverkas negativt av vindkraftverk i framtiden. Vi menar dock att planeringsramen (30 TWh fram till 2020) inte står i konflikt med att livskraftiga bestånd av fåglar och fladdermöss bevaras. Riskerna för negativ påverkan går att begränsa betydligt med hjälp av planering och samarbete och genom att använda den kunskap som redan finns. Det finns å andra sidan också betydande kunskapsluckor som behöver fyllas för att ytterligare minska osäkerheten vid kommande vindkraftsprojekt.

Vi har gått igenom den litteratur som behandlar effekter av vindkraft på fåglar och fladdermöss i Europa och Nordamerika. Resultatet har analyserats med avseende på arter och grupper av arter, deras förekomst och beteende samt vindkraftsparkernas och vindkraftverkens placering och storlek. Effekterna kan vara antingen direkta, genom att djuren dödas, eller indirekta, genom att deras livsmiljö förändras eller blir oattraktiv i samband med etablering eller drift av vindkraftverk. De indirekta effekterna bedöms generellt som små när det gäller fladdermöss, men de är förmodligen de viktigaste när det gäller fåglar. I det här arbetet har vi inte studerat effekter som beror på dragning av kraftledningar, materialutvinning, ändrad hydrologi och liknande.

Ett vindkraftverk i Europa och Nordamerika dödar i genomsnitt 2,3 fåglar och 2,9 fladdermöss per år (medianvärden), men variationen är stor (0-60 fåglar och 0-70 fladdermöss) och fördelningen ojämn (bimodal). De flesta verk dödar få eller inga fåglar och fladdermöss, medan några få verk dödar många. Verkens placering i relation till topografi och omgivande miljö i övrigt har avgörande betydelse för hur många fåglar och fladdermöss som riskerar att dödas.

Den överlägset viktigaste och samtidigt enklaste åtgärden när det gäller att minimera risker för negativa effekter på fåglar och fladdermöss är att identifiera de riskabla lägena och undvika placering av vindkraftverk där. För fåglar sker olyckor i första hand där de koncentreras, som vid våtmarker och vatten, och i höjdlägen som åsryggar och krön. Riskområden för fladdermöss utgörs i första hand av kustlinjer och distinkta höjder. Ledlinjer i landskapet såsom sjöstränder, floder, dalgångar och större vägar, och i mindre skala även alléer, skogsbryn, stenmurar och liknande, bör också betraktas som risklägen. I produktionsskog i flack terräng och på öppen jordbruksmark är påverkan oftast liten både när det gäller fåglar och fladdermöss.

Större delen av den framtida vindkraftsutbyggnaden i Sverige kommer antagligen att ske i höjdlägen i barrskogsområden. Detta är generellt inte någon riskabel miljö när det gäller fåglar, men uppgifter från Tyskland och USA visar att vindkraftverk i sådana lägen ibland är mycket farliga för fladdermöss. Det finns emellertid ingen kunskap om hur fladdermöss reagerar på vindkraftverk i höjdlägen i barrskog i Sverige. Detta behöver undersökas snarast.

Alla flygande fåglar kan i princip tänkas kollidera med vindkraftverk. Rovfåglar, hönsfåglar, måsar, trutar och tärnor kolliderar oftare än vad man kan förvänta med utgångspunkt från deras antal. Fåglar som häckar, rastar eller övervintrar, det vill säga spenderar längre tid inom ett visst område, löper större risk att kollidera med vindkraftverk än de som enbart passerar området under flyttning. Kollisionsfrekvensen i en vindkraftspark minskar vanligen inte med tiden, vilket innebär att fåglar inte lär sig att hantera faran.

Det finns för närvarande inget som tyder på att den befintliga vindkraften, eller den som ryms i planeringsramen 30 TWh, kommer att påverka beståndet av någon fågelart på nationell nivå. Örnar och andra större rovfåglar samt vissa vadare kan möjligen komma att påverkas lokalt eller regionalt. Det krävs särskild försiktighet i områden där koncentrationer av rovfåglar förekommer och i miljöer med högre tätheter av häckande vadare, det vill säga havsstrandängar, fågelskär samt vissa myrmarker och fjällområden.

Fåglar, möjligen med undantag för svalor och seglare, attraheras normalt inte till vindkraftverk, utan de snarare undviker eller ignorerar dem. Detta gäller både på land och till havs. Under häckningstiden är störningsavståndet vanligen ringa eller otydligt, men mer påtagligt för vadare än för andra fåglar. Det är också mer uppenbart under andra årstider och särskilt tydligt när det gäller fåglar som lever i flockar vid vatten (lommar, gäss, änder och vadare). Undvikandet sträcker sig i regel mellan 100 och 500 meter från kraftverket, men för vissa arter (lommar) kan avståndet vara större.

När det gäller hur vindkraftetablering påverkar tätheten av fåglar lokalt är resultaten inte entydiga, trots att många och noggranna undersökningar har gjorts. Detsamma gäller tillvänjning, det vill säga om störningseffekten av vindkraftverk på fåglar ökar eller minskar med tiden. Det går inte att se några generella mönster. Effekterna tycks snarare variera beroende på fågelart och mellan olika områden.

Flyttande sjöfåglar undviker som regel att flyga nära vindkraftverk både på dagen och på natten. På dagen ses tydliga förändringar av flygriktningen 1-2 km (ibland 5 km) från vindkraftverk, men på natten förändras flygriktningen först på 0,5-1 km avstånd. Det kan leda till barriäreffekter och således en förlängning av fåglarnas flygväg förbi parken. Kollisioner med flyttande sjöfåglar vid marina vindkraftsparker är i gengäld mycket få.

Fladdermöss dödas vid vindkraftverk i samband med att de jagar insekter som ansamlas kring tornen. De omkommer antingen genom direkt kollision med rotorbladen eller genom att de sugs in bakom dem och då drabbas av inre blödningar, som uppstår på grund av tryckfallet. Olyckorna sker oftast (90 procent) under varma nätter med svag vind på sensommaren och hösten (slutet av juli - september) och ibland (10 procent) även på våren (maj - början av juni). På högsommaren och under vinterhalvåret dödas däremot mycket få fladdermöss vid vindkraftverk. Även seglare och svalor dödas när de jagar insekter vid kraftverken, men omfattningen av detta behöver undersökas närmare.

Olyckor med fladdermöss vid vindkraftverk är förutsägbara med avseende på tidpunkt och väderförhållanden och de sker dessutom under en begränsad del av året (sensommaren). Ingetdera verkar vara fallet när det gäller fåglar, vilka kolliderar året runt utan uppenbar koppling till årstid och väderlek. Denna skillnad mellan fladdermöss och fåglar är grundläggande och gör att de båda djurgrupperna i vindkraftsammanhang behöver hanteras var för sig. Ett vindkraftverk som placerats olämpligt med avseende på fladdermöss bör normalt kunna drivas vidare, förutsatt att man utarbetar ett schema för tillfällig avstängning av verket under vissa perioder då riskerna är som störst. Ett motsvarande schema är svårare att upprätta när det gäller fåglar, eftersom deras kontakt med vindkraftverk, beroende på art och omständigheter, är mer oförutsägbar. I det här fallet är det alltså viktigare att lokaliseringen övervägs noga från början.

Fladdermöss jagar under vissa förhållanden flyttande eller drivande insekter som bildar lokala svärmar vid vindkraftverk även långt ute till havs. Det har inte gjorts någon undersökning av dödligheten av fladdermöss vid marina vindkraftsparker. Fladdermössens beteende till havs är emellertid likartat det vid landbaserade vindkraftverk, så vi får åtminstone tills vidare utgå ifrån att risken att dödas av vindkraftverk är ungefär densamma till havs som på land.

Risken att fladdermöss dödas vid vindkraftverk varierar kraftigt mellan olika arter. Många dödas endast i undantagsfall, medan andra är mer utsatta. Högriskarterna är anpassade för jakt på insekter på relativt hög höjd i fria luften och utgörs av stor-, gråskimlig-, nordisk- och dvärgfladdermus samt deras lite ovanligare släktingar Leislers fladdermus, pipistrell och trollfladdermus. De här arterna utgör tillsammans 98 procent av dödsfallen vid vindkraftverk i Europa. Övriga arter, av vilka en del är mycket vanliga, vistas av allt att döma sällan på sådan höjd att de riskerar att kollidera med rotorbladen. Några arter (exempelvis barbastell) är dock svåra att kategorisera. Att de sällan hittas döda vid vindkraftverk kan i huvudsak bero på att de förekommer med få individer.

Högre vindkraftverk dödar i genomsnitt fler fladdermöss än lägre verk, men de dödar inte fler fåglar (utom vissa rovfåglar). Modernisering av äldre vindkraftverk, vilket innebär installation av högre, effektivare och färre verk, kommer därför att leda till något minskade risker för fåglar generellt men samtidigt potentiellt ökad risk för fladdermöss och möjligen vissa rovfåglar. I övrigt verkar inte olycksfrekvensen (antal kollisioner per verk) påverkas nämnvärt av verkens konstruktion, belysning och inbördes placering och inte heller av rotorbladens höjd (frigång) över marken eller vindkraftsparkernas storlek (antal verk).

För att bedöma om den planerade utbyggnaden av vindkraften i Sverige kan komma att påverka antalet fladdermöss på nationell nivå har vi använt en matematisk modell. Demografiska uppgifter om de aktuella arterna från Sverige saknas dock, så vi har använt siffror från Tyskland. Detta gör resultatet av analysen mer osäkert. Analysen visar att det inte kan uteslutas att den planerade utbyggnaden (30 TWh fram till 2020) kan innebära negativa effekter för en del arter i Sverige.

Sammantaget är risken att fåglar eller fladdermöss dödas av vindkraftverk antagligen liten i förhållande till risken att de omkommer på grund av annan mänsklig påverkan. Olyckor vid vindkraftverk och annan dödlighet slår emellertid ofta helt olika med avseende på arter och åldersgrupper och kan därför inte på förhand avfärdas som obetydlig.

Det finns en modell (Ahlén 2010a) som kan vara behjälplig vid handläggning av vindkraftärenden. Föreslagna lokaliseringar bedöms som a) högriskläge, där man redan från början kan förutse betydande negativa effekter på fåglar eller fladdermöss, b) osäkert läge, där man inte kan göra någon kvalificerad bedömning utan fältundersökning och/eller kontrollprogram, eller c) lågriskläge, där riskerna bedöms som ringa.

Vi presenterar förslag om vad som med avseende på fåglar och fladdermöss bör ingå i en miljökonsekvensbeskrivning (MKB) i samband med vindkraftetableringar och hur inventeringar och kontrollprogram bör utformas. Det är viktigt att dessa utförs på ett standardiserat sätt och att dokumenten så snabbt som möjligt görs allmänt tillgängliga på nätet och därmed blir öppna för diskussion. De här förslagen utgör viktiga kvalitetssäkringar.

Kvinnor har tidigare visats ha högre halter av flera organiska miljöföroreningar i kroppen än män och skillnader har visats mellan människor i norra och södra Sverige. Organiska miljöföroreningar har inte tidigare undersökts bland utlandsfödda kvinnor.

Syfte med studien var att jämföra halter i urin av organiska miljöföroreningar hos svenska kvinnor i Stockholm, Göteborg, Lund och Västerbotten (n=192 i ålder 50–61 år) samt i en grupp utlandsfödda kvinnor boende i Skåne (n=67 varav 41 i ålder 50–61 år) samt att relatera halter till kända exponeringskällor som plastgolv, dricksvattenkälla, mat från konserver och kostvanor.

Utlandsfödda kvinnor hade generellt högre halter av flera ftalatmetaboliter jämfört med svenska kvinnor, undantaget plast-ftalaten MBzP där kvinnor i norr hade högre halter, vilket även visats i tidigare studier. Kvinnor i norr hade högre halter än övriga grupper svenska kvinnor av pyren-metaboliten 1-HP. Metabolit av bekämpningsmedlet klorpyrifos (TCP) samt av organofosfatiskt flamskyddsmedel (BBOEP) var högre hos utlandsfödda kvinnor jämfört med en eller flera grupper svenska kvinnor.

Skillnader i halter av organiska miljöföroreningar mellan kvinnor i olika delar av landet samt en grupp utlandsfödda kvinnor kan inte förklaras genom skillnader i de exponeringskällor som undersöktes i den här studien. Viktigt för framtida studier angående exponering av organiska miljöföroreningar är att bättre kartlägga inomhusmiljö (boendetyp, ålder på byggnad, tid som tillbringas inomhus, renovering, vedeldning i hemmet), socioekonomi och etnicitet hos deltagarna samt att insamlingar görs under samma årstid och veckodag (helg/vardag) då det handlar om kortlivade ämnen. Om möjligt bör rekryteringen göras på ett representativt urval av befolkningen.

This study focused on measuring extractable organofluorine (EOF) in 24 blood samples from a cohort of high and low fish consumers. Using mass balance analysis, the fluorine concentration from the targeted PFAS (n=52) measured in the same plasma extract was calculated and compared with the EOF data, revealing a substantial amount of unidentified fluorine in human plasma.

Findings showed that EOF varied from <10.1-21.9 to 1736 ng/mL F, with average and median EOF concentration in the high fish consumer group of 214 and 25 ng/mL, respectively, and in the low consumer group 26 and 18 ng/mL, respectively. The majority of EOF could not be explained by identified PFAS in both high and low fish consumer groups, suggesting the presence of other organofluorine compounds. Variations in EOF levels and unidentified fraction were seen across gender and fish consumption habits, though no clear trend could be identified. 

Naturvårdsverket fick 2022 ett uppdrag av regeringen att med stöd av Livsmedelsverket och Statens jordbruksverk förbättra kunskapen om PFAS i livsmedel och miljö. Inom ramen för regeringsuppdraget har en kartläggning av PFAS-halter i livsmedel på den svenska marknaden utförts. I denna rapport redovisas halterna av PFAS i de analyserade livsmedlen, följt av intagsberäkningar och exponeringsuppskattningar i den svenska befolkningen. Prover från Livsmedelsverkets matkorgsstudie analyserades (n=51), där halter påträffades i tre av 17 livsmedelsgrupper; i ägg samt fet och mager fisk. Ytterligare enskilda prover av fisk och skaldjur (n=50), kött (n=31), ägg (n=4), frukt (n=8) och grönsaker (n=14) analyserades. PFAS detekterades i samtliga fiskprover samt i vildsvin, ren, leverpastej och ekologiska ägg. Inga kvantifierbara halter påträffades i frukt- och grönsaksprover, övriga köttprover eller konventionella ägg.

Bakgrundsexponeringen beräknades baserat på uppmätta halter i livsmedel och konsumtionsdata från tre av Livsmedelsverkets matvaneundersökningar; Riksmaten vuxna 2010-2011, Riksmaten ungdom 2016-2017 och Riksmaten småbarn 2021-2023. Resultaten visar att medianexponeringen ligger under TVI, både när halter från matkorgsgrupperna används samt enskilda fiskhalter. Andelen som hamnar över TVI utifrån bakgrundsexponeringen var 16-24 % för små barn, 2-22 % för ungdomar och 1-14 % för vuxna. I jämförelse med tidigare intagsberäkningar av PFAS-4 från den svenska befolkningen visar denna studie på ett lägre intag. Mindre barn har en högre exponering, vilket är väntat, då barn äter mer i förhållande till sin kroppsvikt än vuxna. Även Efsa konstaterar detta förhållande i sin riskvärdering från 2020, och menar att detta inte behöver innebära en risk då barnen passerat den känsliga perioden (foster och amningsperioden) och halterna i kroppen kommer att sjunka när barnet växer. Ungefär 60 % av exponeringen från mat av summa PFAS utgörs av PFAS-4, vilket visar på behovet av riskvärderingar av fler PFAS.

Scenarioberäkningar visar att det finns utrymme för större delen av befolkningen för konsumtion av dricksvatten vid det kommande svenska gränsvärdet (4 ng PFAS-4/L) samt fisk enligt Livsmedelsverkets rekommendation, 2,5 ggr/v, utan att TVI överskrids. Ytterligare scenarioberäkningar gjordes för konsumtion av livsmedel med halter vid gränsvärden för PFAS-4 i fisk, skaldjur, ägg, kött, vilt samt vid åtgärdsgränsen för mjölk. Exponeringen beräknades även med den uppmätta medelhalten i ekologiska ägg samt vildsvin. Resultaten visar att det finns utrymme för att 50-100 % av konsumtionen av insjöfisk och ägg har halter vid gränsvärdet, utan att TVI överskrids, sett till medianexponeringen. Konsumtion av mjölk vid åtgärdsgränsen för PFAS-4 innebär inte heller att TVI överskrids om denna konsumtion står för 50-100 % av det totala intaget för mjölk, förutom för 12-åringar och de minsta barnen som överskrider TVI redan vid en konsumtion av 10-20 %. För kött och vilt är däremot utrymmet mindre, då konsumtionen är relativt hög, och enbart en liten andel av det kött som äts kan ha en halt vid gränsvärdet innan TVI överskrids för större delen av befolkningen. Då inga halter av PFAS kunnat kvantifieras i varken matkorgsgrupperna fet och mager mejeri, eller i kött är sannolikt exponeringen från dessa livsmedel låg i den genomsnittliga svenska befolkningen.

Per- and polyfluoroalkyl substances (PFAS) were ubiquitously detected in the sludge, wastewater and surface water samples. ΣPFAS concentrations in sludge ranged from 25 to 111 ng/g dry weight (dw). PFAS concentrations ranged from 17 to 337 ng/L in the wastewater influent samples, and from 16 to 407 ng/L in the wastewater effluent samples in the dissolved phase. On the other hand, in the particulate phase, PFAS concentrations ranged from not detected to 5.8 ng/g dw in the wastewater influent samples, whereas no PFAS were detected in the wastewater effluent samples. Overall, the removal of ΣPFAS was low with an average of -11% comparing wastewater influent and effluent concentrations. The negative removal indicates degradation of PFAS precursors, which had an average removal of 34%. ΣPFAS concentrations ranged from 2.2 to 72 ng/L in the samples upstream of the waste water treatment plant (WWTP) samples, and from 2.3 to 172 ng/L in the samples downstream of the WWTP. Comparing ΣPFAS concentrations upstream and downstream of the WWTP, on average the ΣPFAS concentrations increased by 17%, but there were high variations ranging from a decrease by up to 71% and increase up to 138%. The environmental quality standard (EQS) value of 0.65 ng/L for the average annual PFOS concentration in inland surface waters of the EU Water Framework Directive (WFD) was exceeded in all surface water.

The effluent water was also screened for pesticides. Out of 26 analyzed substances 11 were detected. AMPA, diuron and imidacloprid were detected in 100% of the samples. Imidacloprid is a River Basin Specific Pollutant in Sweden and exceeded the national AA-EQS value of 5 ng/L in all samples. None of the other substances exceeded their EQS value.

Denna utvärdering är en del av Sveriges regionala miljöövervakning som genomförs av länsstyrelserna. Utvärderingen gäller miljöövervakningsprogrammet ”Exploatering av stränder i Sverige”, ett delprogram där länsstyrelserna samarbetar för att miljöövervakningen ska bli enhetlig. Utvärderingen av metoden har finansierats av medel från Naturvårdsverket.

Över 80 procent av de ytor som granskades i utvärderingen var korrekt skattade vid samtliga typer av stränder uppdelat på fastlandskust, havsöar, sjöar och breda vattendrag. Vi bedömer därför att metoden som används i miljöövervakningsprogrammet fungerar bra.

Det verkar vara exploateringsgraden som främst avgör hur väl metoden fungerar. Om exploateringen är låg, som exempelvis vid en ensam lada vid en sjö, så blir exploateringen överskattad enligt metoden. Är exploateringen hög, som exempelvis vid ett industriområde, så underskattar metoden exploateringen. Förutsatt att användaren av resultaten i miljöövervakningsprogrammet är medveten om att metoden inte fångar in alla typer av påverkan så fungerar metoden bra för att bedöma graden av exploatering vid stränder.

Syftet med Rambolls uppdrag för Naturvårdsverket var att analysera om och i så fall hur ett specifikt återvinningsmål för plastavfall kan öka materialåtervinningen av plast från byggsektorn, där både bygg- och rivningsavfall ingår. En viktig fråga för uppdraget var om målet kan ge relevant styreffekt. I uppdraget ingick också att föreslå ett etappmål för återvinning av plast från byggsektorn och konsekvensutreda detta.

Bakgrunden till projektet är att det nuvarande återvinningsmålet för byggsektorn inte styr mot ökad återvinning av plast, utan styr istället i första hand mot att återvinna tunga avfall med hög densitet. Målet har också blivit kritiserat för att det råder viss osäkerhet kring vad som definieras som avfall respektive återvinning, vilket gör att exempelvis betong som används till fyllnadsmaterial i vägkonstruktioner räknas som återvinning. Detta leder till att styrningen mot giftfria eller resurseffektiva kretslopp är mycket svag och att det går att nå höga återvinningsgrader trots en relativt lågvärdig materialåtervinning. Det befintliga etappmålet är således otillräckligt för att öka materialåtervinningen av plast.

Rapporten är disponerad enligt följande: kapitel 1 ger en inledning till uppdraget och beskriver metod och avgränsningar; kapitel 2 innehåller en problemanalys som beskriver miljöproblemet samt existerande styrmedel och hur implementeringen av dessa påverkar graden av materialåtervinning; kapitel 3 ger en övergripande beskrivning av aktörerna i bygg- och rivningsbranschen med fokus på dess ekonomi; kapitel 4 ger en redogörelse för resultaten av den enkät och intervjuer som gjorts med entreprenörer i branschen; kapitel 5 beskriver olika nivåer på etappmål, presenterar olika förslag på styrmedel och åtgärder samt vilka de styrmedelspaket som bedöms behövas far att uppnå respektive nivå; kapitel 6 belyser de mest betydande konsekvenserna av styrmedelspaketen. I kapitel 7 presenteras slutligen de viktigaste slutsatserna av analysen.

Utifrån problemanalysen konstaterade Ramboll att ett etappmål i sig har en väldigt begränsad styreffekt, då det föreligger allt för många problem och hinder för materialåtervinning av plast (både generellt och för byggavfall specifikt) som ett mål av detta slag inte kan övervinna. Ett sådant hinder är att det saknas standarder för återvunnen plast. Så som ett etappmål formuleras är det inte heller tydligt vem som skulle bära ansvaret för att målet nås, eller vad efterföljderna blir vid ett misslyckande. Även om etappmålet har fördelen att det skickar en tydlig signal om fokus på materialåtervinning av branschens avfall, ger det inte tillräckliga incitament för det enskilda företaget att ta ökade kostnader för att bidra till målet. Målet behöver därför kompletteras med styrmedel som leder till konkreta åtgärder med en ansvarig part. En annan viktig slutsats från problemanalysen är att det kan bli svårt att följa upp efterlevnaden av målet med den avfallsstatistik som finns idag. Dels är den inte heltäckande eftersom ej tillståndspliktiga avfallsbehandlingsanläggningar inte omfattas av rapporteringskrav, dels görs ingen kontinuerlig uppföljning av hur avfall från ett visst bygg- eller rivningsprojekt vidarebehandlas.

Kartläggningen av styrmedel visar i sin tur att det finns befintliga styrmedel med god potential att hantera ett antal av de identifierade hindren för materialåtervinning men att implementeringen behöver stärkas. Ett problem som vanligen nämns är att avfallet behöver vara bättre sorterat för att det ska vara ekonomiskt intressant att vidarebehandla. Det nyligen införda kravet om separat utsortering samt förbud mot att direkt förbränna sådant utsorterat avfall är viktiga styrmedel för att avhjälpa detta problem. Kunskapen om dessa nya regler måste dock stärkas, samt att det tas fram riktlinjer för hur bedömningen av om avfallet får förbrännas eller ej och vem ska har mandat att göra denna bedömning. Det saknas också i nuläget sanktionsmöjligheter mot den som inte lever upp till dessa krav. Problemet med att inte kunna följa upp etappmålet bedöms kunna Ramboll - Återvinningsmål för plast inom byggsektornhanteras inom ramen för de kontrollplaner som tas fram vid bygg- och rivningsprojekt. De ger förutsättningar att kunna få en heltäckande statistik över mängd uppkommet avfall samt hur det sedan behandlas, särskilt eftersom ett slutbesked ska lämnas till tillsynsmyndighet efter genomförd åtgärd.

I uppdraget har tre hypotetiska etappmålsnivåer satts upp för år 2030, vars procentsatser motsvarar en viss mängd materialåtervunnet avfall. De tre målnivåerna är 5, 15 och 25 procent som indikerar låg, medelhög respektive hög ambition för etappmålet. För varje målnivå diskuteras lämpliga styrmedel som ska bidra till att målnivån uppfylls. Det måste dock poängteras att det inte är möjligt att beräkna effekten av de flesta av de föreslagna styrmedlen, och att paketen med styrmedel endast ska tolkas som en indikation på den ambition om krävs. De styrmedel som föreslås har till största del diskuterats i andra uppdrag inriktade mot bygg- och rivningsbranschens avfall generellt, plastavfall i stort eller specifikt för bygg- och rivningsplast.

Låg ambitionsnivå (5 procent):

·       − Utökad tillsyn och riktade tillsynsprojekt (Naturvårdsverket, tillsynsmyndigheterna; nytt förslag baserat på Gap-analys), och

·       − Förändrat rapporteringskrav för byggherrar (byggherren; nytt förslag baserat på Gap-analys), och

·       − Standard för materialåtervinning (aktörer i hela värdekedjan), och

·       − Informationskampanjer (Naturvårdsverket, tillsynsmyndighet, branschorganisationer), och

·       − Underlätta separat utsortering (byggherren), och

·       − Sanktionsavgift på osorterat avfall (byggherren).

Medelhög ambitionsnivå (15 procent):

·       − Ovanstående och dessutom

·       − Offentlig upphandling (offentlig sektor), och

·       − Krav på design för återvinningsbarhet (produkttillverkare), och

·       − Digital loggbok (byggherren).

Hög ambitionsnivå (25 procent):

·       − Ovanstående och dessutom antingen

·       − Krav på materialåtervinning i kombination med straff (byggherren), eller

·       − Cirkulär kvotplikt vid byggande (byggherren), eller

·       − Kvotplikt byggprodukter (produkttillverkare).

Styrmedelspaketet för låg ambitionsnivå fokuserar på att förbättra grundförutsättningarna för materialåtervinning, samt att hantera det genomförande-gap som konstaterats kring utsorteringskravet och förbudet mot förbränning av utsorterat material som finns i Avfallsförordningen. Låg ambition motsvarar att förlita sig på befintliga och redan beslutade styrmedel (och de marknadskrafter som nu styr mot en allt mer cirkulär resurshantering), och att detta kan generera en ökad materialåtervinning från dagens 1 procent till runt 5 procent vid år 2030 givet att det genomförande-gap som identifierats åtgärdas. Styrmedelspaketet för låg ambitionsnivå syftar vidare till att ansvaret för att etappmålet uppnås koncentreras till bygg- och rivningsbranschen. För att uppnå medelhög respektive hög ambitionsnivå behövs i större uträckning nya och mer avancerade styrmedel, som också riktar sig mot andra delar av plastens värdekedja. Genomförbarheten av dessa styrmedel bedöms därför som sämre, särskilt kopplat till EUs regler om fri handel.

Konsekvensutredningen visar på potentiellt stora kostnader för genomförande av åtgärder och särskilt för omfattande administration. Branschen har dock haft en positiv utveckling med ökade siffror i antal företag, anställda, omsättning och lönsamhet det senaste decenniet. I relation till Ramboll - Återvinningsmål för plast inom byggsektornbyggbranschens nettoomsättning och resultat för år 2020 är de förväntade kostnaderna för att genomföra styrmedelspaket 1 mycket små. Det bedöms därför att branschen i stort har god förmåga att hantera ökade åtgärds- och administrationskostnader av denna storlek. Det innebär dock inte att enskilda företag kan få problem med lönsamheten. Särskilt små företag som erbjuder mer homogena tjänster och är hårt konkurrensutsatta och därmed inte i lika stor utsträckning kan överföra kostnaden på kunden. Rivningsfirmor är inte heller lika ekonomiskt välmående som övriga branschen.

Styrmedelspaketen (som innebär både nya och stärkande av befintliga styrmedel) kan införas även utan ett etappmål. Ett argument för detta är att ett etappmål kan tolkas som att målnivån är bra nog, och att inga fler ansträngningar tas för att nå en högre grad av materialåtervinning. Att införa ett etappmål kan därför vara en risk innan vi vet den fulla potentialen av utsorteringskrav och förbud mot förbränning. Ett annat argument är att de höga administrativa kostnader som uppskattats som en följd av förändrad rapportering, för att kunna följa upp etappmålet, då kan undvikas.

Vid ett beslut om att sätta ett etappmål rekommenderar Ramboll att målet sätts enligt låg ambitionsnivå och att i första hand införa, eller stärka genomförandet av, de styrmedel som ingår i motsvarande paket. Ramboll föreslår att dessa implementeras så snart som möjligt och att det görs en utvärdering senast år 2028 för att bedöma om målet kan klaras till år 2030 eller ej, och i så fall ta till fler åtgärder. Låg ambitionsnivå ger utrymme att undanta projekt under en viss omsättning, vilket skulle minska bördan för enmans- och mikroföretagen som utgör 94 procent av antalet företag men inte en lika stor del av mängden avfall som genereras. Vidare rekommenderas att rivningsavfall undantas, då det är betydligt svårare att återvinna och rivningsfirmor generellt är mindre företag med sämre ekonomi än övriga branschen.

Enligt ovanstående resonemang föreslår Ramboll följande utformning på ett specifikt etappmål för plastavfall från byggbranschen

Materialåtervinning alternativt förberedande för återanvändning av icke-farligt byggavfall av plast ska årligen senast år 2030 uppgå till minst 5 viktprocent. 

Det största motivet för att inte föreslå högre ambitionsnivåer är att kostnaderna för åtgärder och särskilt administration uppskattas öka mer än den ytterligare klimatnytta som de högre nivåerna ger. En annan orsak är att fokusera ansvar och genomförande av styrmedlen till byggbranschen. Styrmedelsförslagen i medelhög och hög ambition belastar i större utsträckning andra delar av värdekedjan. Om etappmålet ska uppnås genom ett ökat krav på cirkularitet vid offentlig upphandling, blir följden att det finansieras med offentliga medel (indirekt skattebetalarnas pengar) istället för ur byggbranschens fickor. Ytterligare orsaker är att genomförbarheten bedöms vara låg särskilt för styrmedel inom medelhög och hög nivå som innebär krav på utformning och innehåll i byggprodukter. Att starta med låg nivå innebär att Sverige kan invänta beslut inom EU vad gäller t.ex. byggproduktförordningen och möjligheten att sätta nationella kvoter på plastprodukter som går över krav inom EU. Efter år 2030 kan sedan målnivån höjas succesivt, och undantag minimeras.

Användningen av plast bidrar till klimatförändringar, spridning av farliga ämnen, utarmning av biologisk mångfald och nedskräpning på land och i hav. Den globala plasttillverkningen använder ungefär åtta procent av den olja som produceras i världen, och av de fossila utsläppen från avfall som går till energiåtervinning i Sverige kan 92–97 procent härledas till plast. Därutöver är plast en utmaning utifrån ett cirkulärt perspektiv eftersom det är svårt att materialåtervinna effektivt. Idag återvinns endast 8 procent av det plastavfall som hanteras i Sverige. Den kraftigt ökade materialåtervinning som behövs för att bättre hantera miljöutmaningarna hämmas av låg efterfrågan på återvunnen plast vilket förklaras bland annat av att återvunnen råvara är dyr i förhållande till jungfrulig plast, att kvaliteten på återvunnen råvara är bristfällig, tekniska utmaningar samt bristande styrning.

Naturvårdsverket vill analysera olika styrmedel som – genom att främja utbud och efterfrågan på återvunnen plast – kan styra mot ökad materialåtervinning. Styrmedlen är kvotplikt, materialåtervinningscertifikat och ett bonus-malussystem för plastavfall. En statligt reglerad kvotplikt anger hur stor del av den totala plastanvändningen som ska bestå av återvunnen plast. Ett certifikatsystem innebär i tillägg till en ”ren” kvotplikt att plastproducenter får certifikat utfärdade motsvarande vikten återvunnen plast som de använt. Bonus-malus handlar om att ge ekonomiskt incitament till förändring från beteenden som motarbetar materialåtervinning genom malus (straff) och premiera skapande och/eller användande av återvunnen råvara genom bonus.

Syftet med Rambolls uppdrag för Naturvårdsverket är att utforma, analysera, rangordna och presentera styrmedelsförslag för en ökad materialåtervinning av plast. De konsekvenser som styrmedlen bedöms medföra för olika aktörer i samhället analyseras kvalitativt. Projektets resultat kan ligga till grund för de styrmedelsförslag som Naturvårdsverket lämnar till regeringen i Regeringsuppdraget om ökad materialåtervinning av plast.

Problemanalys 

Många av de styrmedel som finns idag riktar sig mot avfallshantering. Styrmedel för en förändrad hantering av plastprodukter när det blivit avfall påverkar dock inte några av de grundläggande hindren för ökad materialåtervinning – nämligen att det ofta inte är tekniskt möjligt att materialåtervinna, inte tillåtet att använda i nya produkter eller att det finns osäkerheter om avfallets innehåll och att det är svårt och dyrt att ta reda på. Utöver de ekonomiska styrmedel som finns i början och slutet av plastens värdekedja – EU ETS och skatt på förbränning – gör Ramboll bedömningen att det finns ett behov av administrativa styrmedel. Dessa styrmedel behöver: i) ställa krav på användande av återvunnen råvara (i kombination med sanktioner för de som inte uppfyller kraven) eller ii) ge incitament för ökad efterfrågan på återvunnen råvara för att säkerställa en högre grad av måluppfyllelse vad gäller att kraftigt öka materialåtervinningen. Ramboll gör även bedömningen att miljöproblemet är betydande nog för att hanteras. De användningsområden som denna studie riktar in sig på är bygg, fordon samt hushåll, sport och fritid. Dessa utgör grovt uppskattat 35 procent av tillförd mängd plast och 16 procent av uppkommet plastavfall.

Prioritering och förslag till detaljerade styrmedel 

Analysen utgick från ett flertal förslag på kombinationer av styrmedel och plastflöden för att sedan förkasta, prioritera och slutligen förfina de med bäst potential. Inledningsvis diskuterades förslag på styrmedel riktade mot fordonsindustrin, men eftersom styrmedel för ökad plaståtervinning kommer att ingå i uppdateringen av ELV-direktivet bedöms inte ett nationellt styrmedel vara prioriterat i nuläget. Dessutom råder en speciell marknadssituation i Sverige med endast en personbilstillverkare. En nationell styrning skulle därför få implikationer för Ramboll - Styrmedel för ökad materialåtervinning av plast konkurrensen på den internationella marknaden. Som en följd av denna bortprioritering går analysen vidare med fyra olika förslag:

Kvotplikt på produkter av PE-film

Kvotplikt på PE/PP-rör

Materialåtervinningscertifikat för PVC-produkter inom byggsektorn

Ett bonus-malus system för hushållsprodukter.

I den detaljerade styrmedelsanalysen beskrivs samtliga prioriterade styrmedelsförslag utifrån ett antal huvudrubriker:

definition av produkt (inklusive exempel på produkter och undantag)

definition av producent (inklusive undantag)

anmälan, kvotnivå samt startår

För samtliga styrmedel föreslås undantag för produkter tillverkade i Sverige som säljs till den utländska marknaden. Anledningen till detta är att svenska produktproducenter inte ska missgynnas gentemot utländska. Följden av definitionen blir att återförsäljning av svensktillverkade produkter till den svenska marknaden omfattas av plastproducentens kvotplikt, samt att en importör motsvaras av ett svenskt företag som köper produkter direkt från en utländsk tillverkare.

Förslaget på materialåtervinningscertifikat innehåller utöver ovanstående delar även en beskrivning av hur ackreditering, tilldelning av certifikat och redovisning, handel med certifikat samt uppföljning och utvärdering ska gå till. Förslaget på ett bonus-malussystem innehåller i tillägg till den grundläggande beskrivningen även ett förslag på vad bonusen respektive malusen ska baseras på.

KriterieanalysEn kriterieanlalys genomförs som stöd för rangordning av styrmedelsförslagen. Resultatet av analysen sammanfattas i tabellen nedan med hjälp av trafikljus, där 5 (mörkgrön) är det bästa betyget och 1 (röd) är det sämsta. I korthet visar denna att de rena kvotplikterna på PE-film och PE/PP-rör presterar särskilt väl avseende måluppfyllelse, genomförbarhet och statsfinansiella kostnader. Materialåtervinningscertifikat på byggprodukter av PVC presterar genomgående bra i kriterieanalysen men sämre när det kommer till genomförbarhet och statsfinansiella kostnader. Förklaringen till detta är att ett system för materialåtervinningscertifikat bedöms bli mer komplext att sätta upp och administrera jämfört med de rena kvoterna. Kriterieanalysen visar även att ett bonus-malus system för hushållsprodukter bedöms prestera särskilt väl vad gäller kostnadseffektivitet, koldioxidläckage samt incitament till teknisk utveckling, men sämre beträffande måluppfyllelse, genomförbarhet och statsfinansiella kostnader.

Det avfallsförebyggande arbetet har en stor potential i omställningen till en cirkulär ekonomi som idag inte nyttjas fullt ut. Genom att använda våra resurser smartare och effektivare kan vi bidra till att minska miljöpåverkan, nå miljömålen och de globala målen i Agenda 2030 samt bidra till Sveriges strategi för cirkulär ekonomi. Vår försörjningstrygghet ökar då vi blir mindre beroende av inflöde av material och produkter.

Den totala materialkonsumtionen i Sverige fortsätter att öka per person, från redan höga nivåer, vid en internationell jämförelse. Klimatutsläppen från svensk konsumtion ökade 2022 för andra året i rad.1 Växande avfallsvolymerna gör att värdefulla resurser spills eller sprids ut i naturen och förlorar sitt ekonomiska värde. För att uppnå en effektiv resursanvändning i en cirkulär ekonomi behöver insatser göras utifrån ett helhetsperspektiv. Förståelse för var och varför de stora miljöproblemen uppkommer är en central utgångspunkt för att konkretisera åtgärder som främjar hållbar utveckling. Det är ofta i produktionsfasen som den mest betydande miljö-och klimatpåverkan sker. Att minska resursåtgången vid produktion av material och produkter för att tillgodose våra behov bidrar till att förebygga att avfall uppkommer.12 Vi behöver därför designa produkter rätt från början, i högre grad förlänga livslängden på produkter med hållbara affärsmodeller och konsumtionsmönster som grund samt förbättra tillgången till information.

Och kanske viktigast av allt – vi behöver arbeta tillsammans! Allas insatser är viktiga och nödvändiga. Alla kan göra mer för att material och produkter ska få en lång aktiv livslängd i en hållbar cirkulär ekonomi med minskad mängd avfall.

Från köp och släng till resurssmart användning 

Att förebygga att avfall uppkommer innebär att behålla värdet av resurserna i alla led av värdekedjan från design och produktion till användning. Det innebär att tiden mellan köp och släng (för materialåtervinning) förlängs genom att vi använder resurserna smartare. Det innebär också att behovet av konsumtion av nyproducerade varor minskar genom att förlänga livslängden på de produkter som redan är tillverkade. 

Designa rätt från början 

Val som görs i samband med designfasen är grundläggande för att produkter som sätts på marknaden är anpassade för lång livslängd, återanvändning och giftfria och resurseffektiva kretslopp. Designmässiga beslut om materialval, färg, tillsatser och hur produkterna kan underhållas och repareras påverkar den teoretiska livs­längden. För att nå giftfria kretslopp behöver särskilt farliga ämnen3 fasas ut och farliga ämnen ersättas med mindre farliga alternativ när så är möjligt. Ämnen som i ett senare skede försvårar eller omöjliggör återanvändning och materialåtervinning bör undvikas.

Lång användning – hållbara affärsmodeller och mer hållbar konsumtion 

Det behöver bli enklare för konsumenter, organisationer och företag att arbeta med avfallsförebyggande åtgärder. Det finns bland annat behov av nya affärsmodeller och kommunikativa åtgärder som leder till förlängd aktiv livslängd av produkter genom att uppgradera och reparera. Det behöver gå hand i hand med nya konsumtions­mönster så att vi använder de produkter som finns på ett mer resurssmart sätt. Det kan göras exempelvis genom att underhålla, vårda och reparera det som redan inhandlats samt att dela, låna och hyra i högre grad och inte minst att handla begagnat i stället för nyproducerat.

Bättre tillgång till information 

Kunskapshöjande information är en viktig del för att kunna agera mer hållbart. Tillgång till relevant information om materialsammansättning, innehåll av farliga ämnen, livslängd och reparerbarhet hos en produkt behöver förbättras. Förbättrad information om produktens miljö och klimatpåverkan i tillverknings-och användningsledet ger konsumenten (både offentliga som privata) förbättrade möjligheter att göra mer hållbara val i inköpsögonblicket.

Mycket görs redan idag av kommuner och andra aktörer för att förebygga avfall, varför det finns behov av att dela och sprida goda exempel för att mana till handling. 

Om innehållet i det avfallsförebyggande programmet 

Avfallsförebyggande kan ses som en naturlig del för att bidra till det övergripande målet för Sveriges strategi för cirkulär ekonomi: att bidra till nå miljö-och klimat­målen, samt de globala målen i Agenda 2030. Det kommer att kräva insatser över tid och längs hela värdekedjor och det finns behov av nya styrmedel.

Det finns också åtgärder som kan vidtas här och nu. Här vill det avfallsförebyggande programmet bidra med kunskap och inspiration till det fortsatta arbetet. I programmet finns åtgärdsförslag på vad olika samhällsaktörer kan göra som bygger på samlad information om hur Sverige ligger till och en övergripande problemanalys om hinder och utmaningar. Det avfallsförebyggande programmet innehåller även fördjupningar i ett flertal olika material-och produktströmmar samt förslag på åtgärder kopplade till de bakomliggande problemen. I uppdraget att revidera det avfallsförebyggande programmet ingår inte att föreslå nya styrmedel eller mål även om problemanalysen pekar på behov av nya styr­medel. Programmet beskriver främst situationen och vad som behöver förändras och uppmuntrar till handling. Konsekvensanalyserade styrmedelsförslag tas fram i andra processer som regeringsuppdrag, fördjupade utvärderingar eller andra utredningar. 

Programmet innehåller åtgärdsförslag och understryker vikten av att samtliga aktörer genomför insatser och medverkar till lösningen. Alla kan och behöver bidra till ett samhälle med resurseffektiva och giftfria kretslopp som medför att både resursuttag, nykonsumtion och avfallsvolymerna minskar.

Sverige har idag svårt att klara flera av målen på avfallsområdet, både vad gällerEU:s mål och de nationella målen inom miljömålssystemet. För att nå målen ochförbättra förutsättningarna för miljö och hälsa behöver takten öka och viktiganyckelaktörer få bättre insikt i vad de kan och bör göra. Att ta oss högre uppi avfallshierarkin är en viktig del i arbetet med cirkulär ekonomi.

Designa rätt från början Valen som görs i samband med designfasen är grundläggande för att produkterska hålla längre och för att de i slutändan ska kunna materialåtervinnas när de bliravfall. Materialval, färg, tillsatser och hur produkterna kan demonteras påverkarhur återvinningsbara de är. För att nå giftfria kretslopp behöver särskilt farligaämnen1 fasas ut och farliga ämnen ersättas med mindre farliga alternativ när såär möjligt. Sådana ämnen som i ett senare skede försvårar eller omöjliggör återanvändningoch materialåtervinning bör undvikas.Vi måste designa rätt från början så att de produkter som sätts på marknadenär anpassade för lång livslängd, giftfria och resurseffektiva kretslopp med ökadmaterialåtervinning. Det bidrar till att säkra livsmiljön för framtiden.

Bättre sortering och tillgång till information omfarligaämnenSortering är ett viktigt första steg i avfallshanteringen. Det betyder att den somger upphov till avfall ska sortera det och att den som samlar in avfallet behöverupprätthålla utsorteringen och i den mån det går bidra till ännu bättre sorteradeavfallsfraktioner. Utebliven eller bristande sortering medför att avfall inte kannyttjas fullt ut genom att förberedas för återanvändning eller materialåtervinnastill högkvalitativa råvaror. Tillgången och efterfrågan på återvunnet material avgod kvalitet behöver öka och efterfrågan på jungfruligt material minska. För att kunna materialåtervinna avfall till råvaror av god kvalitet som kan användasi nya produkter, så behöver information om förekomst av farliga ämnen i material,produkter och varor vara tillgänglig och användbar för avfalls- och återvinningsledet.Bättre sortering av avfall och ökad tillgång till information om farliga ämneni material och produkter är nyckelfrågor för att hålla kvar värdefulla resurser ikretsloppet.

Innehållet i den nationella avfallsplanenI avfallsplanen finns samlad information om hur Sverige ligger till på avfallsområdet,en övergripande problemanalys om hinder och utmaningar samt åtgärdsförslag påvad olika samhällsaktörer (utifrån nu rådande policylandskap) kan göra. Avfallsplaneninnehåller även kunskap om miljöpåverkan, behandlingsmetoder ochtvärgående ämnen så som gränsöverskridande transporter, och beredskap samtdjupdykningar i olika avfallsströmmar.Den nationella avfallsplanen innehåller inga nya förslag till styrmedel eller mål.Syftet är i stället att belysa problembilden och skapa en gemensam bas för bättreförståelse av nuläget. Planen innehåller åtgärdsförslag och understryker vikten avatt samtliga aktörer genomför insatser och medverkar till lösningen. Alla kan ochbehöver bidra till ett samhälle med resurseffektiva och giftfria kretslopp som göratt avfall hanteras högre upp i avfallshierarkin.